fredag 30 november 2007

onsdag 28 november 2007

T for Thessaloniki


Thessalonikis filmfestival känns som att kliva in i en twilight zone i ett rökrum. Från den stenhårda invigningsfesten som pågår fram mot morgonkvisten (där sponsorbankens personal delar ut luktljus, vad cineasterna nu skall med dem till - möjligen få bort röklukten) till sista natten på en svartklubb i 'salonikis köttmarknadsdistrikt, där ett manglande punkband står i hörnet och spelar snabba covers på Enjoy the silence och Love Will Tear Us Apart (säkert hundra greker på tjugo kvadrat häller öl på varandra medans de röker tre cigg var åt gången), är jag i en helt annan värld. En mycket smutsigare värld än Stockholm, där ingen lärt sig stavas till nordisk design och småbarnen i sina vagnar leker med mammornas ciggpaket.

Jag trivs.

Lunch och middag tillbringades varje dag med tjeckiska regissören Karin Babinská (som tävlade med sin film Pusinky (Dolls)) och hennes man filmfotografen Martin Douba. Mina vänner på festivalen tipsade oss om en bakgatetaverna som vi hade svårt att slita oss ifrån. Maten serveras i Thessaloniki på mezetallrikar och vi beställde in alldeles för mycket och satt i timmar och diskuterade film i Sverige, Tjeckien och resten av världen. Kort sammanfattning: Filmen i Tjeckien suger värre än i Sverige. Finns knappast något statligt stöd att tala om och marknaden, som dikterar, vill inte ha annat än kramgoa komedier. Det finns ingen undergroundscen och Karin och Martin känner sig rätt ensamma. Som alla andra filmare i den här situationen sysslar de med reklam vid sidan av. Pusinky kan beskrivas lite som en tjeckisk Fucking Åmål (men inte alls lika bra, den är förvirrad och vill berätta för mycket). Filmens avtryck i Tjeckien är i alla fall sådant att den fortfarande när dvd:n just släppts väcker debatt och har fått unga tjejer att komma ut. Det var också den första tjeckiska filmen någonsin att visas på landets gay & lesbian filmfestival häromsistens.

Jag undrar ibland hur jag lyckas se så många filmer på festivalerna (och dessutom göra intervjuer, i år pratade jag med halva den rumänska filmindustrin och lite löst filmfolk från olika delar av Balkan) men det handlar naturligtvis om att jag inte använder hotellrummet till annat än att duscha. Småbarnsförälderlivet har effektivt kapat mina tio timmars sömnbehov till tre, en kvalitet som gör sig bra på festivaljobb.

Några nedslag:

Det första jag gjorde var att hoppa ur bilen och tränga mig in på en visning av Cristian Nemescus California Dreamin' (Endless). Som redaktör Gentele sa häromdagen så hade den behövt en klippare, men jag fattar att man inte ville röra filmen efter hans död. (Nemescu blev ihjälkörd under arbetet med den). Filmen står som ett granitblock där man kan se vad mer som borde ha huggits bort och klippts om, men med förvånansvärt stora bitar färdiga. De bästa sekvenserna - byfesten är fantastisk! - påminner med sin absurda men vardagliga humor mycket om tjeckoslovakiska nya vågen-filmer från 60-talet. Kärlekshistorian mellan en amerikansk soldat och en rumänsk lantflicka är med sin magiska realism (elen går i hela Bukarest när de har sex) tagen rakt ur Nemescus kortfilm Marilena de la P7.

Årets upptäckt var den rumänske filmaren Nae Caranfil som förärades ett retrospektiv. Hans film Filantropi från 2001 är makalöst bra. Till skillnad från den nya rumänska vågen är det inte minimalistisk realism, snarare magisk realism (hans filmer ger nyckeln till Nemescus filmstil). Carafili är superb på att överföra en känsla i filmen med stil och scenografi: en sakral glädjeyttring hos en karaktär på toaletten får kameran att sväva upp åt och toaletten att bli ett kaklat torn med kyrkfönster. Det är balkanskt, men utan Kusturicas irriterande adhd.

Jag passade också på att besöka Balkan Fund, där olika filmprojekt från regionen läggs fram och tävlar om utvecklingsstöd. Ett par intressanta rumänska projekt dök upp, men filmlandet det pratas om nu är Kroatien. Det är svårt att döma hur bra en film kan bli utifrån kortfattade synopsis, men man kan väl säga som så att det finns en ordentlig mängd verklighetsbaserade historier att lyfta upp och berätta där i sydöstra Europa.



William Klein, regissör och konstnär, var på plats med en utställning och ett retrospektiv. Jag såg hans dokumentär Muhammed Ali: The Greatest. Jag är ingen boxningsfan, men gillar boxningsfilmer för energin som fångas på filmremsan. Klein har satt ihop en mer impressionistisk än helt klargörande dokumentär om Alis karriär (filmen börjar 1964 och slutar 1974, med "Rumble in the jungle"-matchen i Zaire). Kleins dokumentär är högenergi i ett litet skal: klippningen är fantastiskt, och när Klein intervjuar någon som tycks ha stått still lite för mycket klipper han mellan olika perspektiv ungefär som om han stod och jabbade på honom i en ring. Underbart.

Jag såg även Sthlmfilmfestfavoriten Juno och ja, det är underbar quirk när den är som quirkigast. Och visst är det fint att den är antikärnfamilj. Men, men - en fråga: vad är uppe med alla dessa filmer med smygigt pro-lifebudskap? Vad hände med filmer som Citizen Ruth?

En natt spelade Fatih Akin balkanskivor i en knökfull bar. Det var kul och jag fick chansen att prata lite med honom om årets bästa film, Vid himlens utkant, och om varför Istanbul så ofta används som ett tillstånd som folk förlorar sig i i slutet av balkanfilmer (så också i hans film).

Sedan tappade jag själv bort mig i Thessalonikinatten.

Hearing om biografens framtid

Filmkritikerförbundet bjuder in till hearing om biografens framtid. (Se pressutskick nedan). I mitt tycke är det en intressantare utgångspunkt än den väldigt lösa diskussionen om "kvalitetsfilmen" eftersom biografens vara eller inte vara (och hur den skall vara) i alla fall är handfast.

För vad kvalitetsfilm egentligen är tycker alla väldigt olika om. Det visade med all oönskvärd tydlighet en debatt på Stockholms filmfestival i förra veckan där Peter Possne stod för en, i mina öron, mycket märklig kommentar. Cissi Elwin hade just förklarat att av de cirka 250 filmer som går upp på svenska biografer årligen är sisådär en 2% av utomeuropeiskt och utomnordamerikanskt ursprung. Varpå Possne förklarar att han efter sina 20 år på festivaler kan konstatera att det inte finns så mycket fler "kvalitetsfilmer" där ute än de filmer som faktiskt kommer till Sverige. Det innebär alltså att resten av världen (och det här inkluderar även Asien) i Possnes ögon producerar kring fem kvalitetsfilmer om året. Possnes definition på kvalitetsfilm blev tydligare när han preciserade och sa att "Babel kom ju till Sverige".

Jag förstår faktiskt inte varför vi överhuvudtaget skall ha en debatt om "kvalitetsfilmen" och dess framtid om Babel är definition på vad den är: Babel, och dess släktingar, kommer alltid att komma upp på svenska biografer i någon/några kopior. Men vi är verkligen illa ute när resten av världens filmutbud börjar betraktas som någon exotisk frukt som passar bäst i småfestivalernas sidosektioner.

Men en debatt om hur framtidens biograf skall se ut (och varför filmpubliken kräver mer idag än popcorn, kaffe latte eller ett glas vin till sitt biobesök) är viktig och kan bli intressant. Så kom till Klarabiografen på tisdag och diskutera!

- - - - - - - - - -

Välkommen till Svenska Filmkrikerförbundets hearing om filmens och biografernas framtid!

Vi ses på Klarabiografen, Kulturhuset (vid Sergels torg i Stockholm), tisdag 4 december
kl 18.30!

Med Jannike Åhlund och Mårten Blomkvist som utfrågare hoppas vi kunna belysa inte bara
"biografdöden", den överväldigande amerikanska dominansen, SF:s nära biografmonopol
och dess konsekvenser utan också blicka framåt.

- Vilka alternativ finns?
- Vad kan digitaliserade biografer innebära?
- Vad betyder teknikutvecklingen i övrigt?
- Kan kommunala biografer spela en större roll för breddning av filmutbudet?
- Vilket finansieringsansvar måste vara offentligt och vad kan överlämnas åt
marknaden?

Bland deltagarna:

- Kjell Andersson, kommunala Bio Roxy, Örebro
- Jan Bernhardsson, SF Bio
- Cecilia Brink (m), Stockholms stads kulturnämnd
- Kjell Furberg, biografhistoriker
- Richard Gramfors, projektledare digitala biografer Folkets hus och parker
- Torsten Larsson, Bonnier Entertainment
- Katrina Mattsson, Folkets Bio
- Roger Mogert (s), Stockholms stads kulturnämnd
- Mattias Nohrborg, fd Astoria Cinemas
- Linda Zachrisson, chef publikavdelningen Svenska Filminstitutet

fredag 23 november 2007

Fildelning

Kjell Häglund har skrivit en skitbra krönika om fildelningen och filmindustrin på filmnyheterna.se. Som alla tänkande människor drar han slutsatsen att det behövs en generell fildelningsavgift som slås på bredbandsavgiften. Med tanke på de bredbandspriser som idag tas ut för snabba uppkopplingar är frågan om det ens behövs ett påslag - kanske räcker det med en rättvis fördelning av den kaka bolagen redan drar in.

Läs, läs en gång till, och lobba för att bredbandsbolagen skall ta sin del av kostnaden.

Paul Schrader-streckare

Min understreckare om Paul Schrader publicerade i söndags när jag hade huvudet djupt begravet i Thessalonikis filmfestival (mer om den följer).

För den som är nyfiken på Bob Dylan-Schrader-kopplingen jag nämner (självfallet hittade jag en sådan...), kolla in videon till Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love). Videon är lika usel som Dylans omskrivning av den fantastiska låten Someone's Got a Hold of My Heart. När jag en gång i tiden var en glad (nåja) teologistudent skrev jag en jämförelse mellan den religiösa kärleken som uttrycks i Someone... och den sekulära sorten som finns i den andra. Den texten har tack och lov tappats bort på någon hårddisk från yesteryear.

torsdag 15 november 2007

Off to Thessaloniki



Min årliga tradition att ditcha Stockholms Filmfestival innebär att jag i år, återigen, åker till Thessalonikis filmfestival. (Fjolårets rapport ligger här.) Det handlar inte om några hårda känslor, det råkar bara slumpa sig som så att festivalerna ligger samtidigt. Det internationella programmet ser dessutom så väldigt lika ut varje år, men med det undantaget att jag i Thessaloniki slipper en massa av de filmer som ändå går upp på svenska biografer de närmaste veckorna (en praktik jag tycker att SFF gott kunde lägga ner), att det spelar rätt liten roll om jag missar SFF.

Den största poängen med att åka till TIFF är att festivalen ger en utmärkt ingång i film från regionen. Hela Balkan (i lös bemärkelse) är ordentligt representerat - Turkiet, Bulgarien, det forna Jugoslavien, Rumänien och en enorm sektion inhemsk film (som ärligt talat för det mesta är sådär). Det finns en speciel sektion som heter Balkan Survey och man har en finansieringsfond för Balkan-filmare vilket innebär att många kommer hit med halvfärdiga projekt, diskuterar och visar kortfilmer de gjort. Det är väldigt spännande eftersom regionen verkligen sjuder av samtidshistorier. I år kommer det föga överraskande en mängd rumäner och pratar om sin filmindustri och söker pengar. Dessutom visas ett retrospektiv av den rumänske regissören Nae Caranfil, vilket kan ge mig ett välbehövligt historiskt perspektiv på den rumänska filmvågen.

Andra sektioner som erbjuds är, förutom Young Americans och Independent Days (ja, sektionerna innehåller ungefär det ni tror), ett specialfokus på den malaysiska filmerskan Yasmin Ahmad och en handfull Mikio Naruse-filmer (den minst kände av de kända japanska regissörerna).

Dessutom tävlar min kompis, den tjeckiska regisören Karin Babinská med sin film Pusinky (typ "Dockor") i den internationella sektionen. Hon och hennes man Martin, som står bakom kameran i hennes film, kommer ner. Vi gjorde Montréal tillsammans också, så det börjar bli en festivaltradition. Och som jag har skrivit förut så är det också väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. Den har röstats fram till årets kulturhändelse i stan flera år i rad.

Har jag tur är det dessutom snudd på tjugo grader varmt, som i fjol. Damn, det skulle jag verkligen behöva inför den här vintern.

måndag 12 november 2007

Up(p)sala short cuts

Sorry - det har tagit lång tid att publicera det här inlägget. Jag har haft en lavin av jobb så ni får klara er utan länkar till varenda person och film. Kolla Uppsala kortfilmfestivals hemsida för detaljerad info om filmer och regissörer.



Zone of Initial Dilution

Filmfestivaler är för det mesta emotionella berg-och-dalbanor. Det ligger ju i filmens natur att framkalla känslor, och det är också därför jag gör vad jag gör. Ju fler filmer man ser, desto större är chansen att kastas mellan en mängd olika stämningar. Uppsalas kortfilmfestival var inte dålig på det viset, och det av flera anledningar än filmerna. Minimalt med sömn, sena krognätter - förlåt, juryöverläggningar - och extremt trevligt sällskap gjorde sitt.

Jag får erkänna att jag glömt hur många filmer vi såg i den internationella juryn, men tio stycken filmblock a cirkus 90 minuter blev det. Det tog ett tag innan vi började se något som jag betraktade som riktiga höjdpunkter (även om vissa filmer från den första dagen har fastnat och går som i en liten loop där bak i huvudet, så jag får väl återkomma). Än längre tog det innan vi började få någon konsensus alls i gruppen. Vilket i och för sig gör saken mer spännande eftersom diskussionerna blir fler och livligare. Juryn bestod av Kajsa Hedström, chef för Cinemateket, Mark Cosgrove, programdirektör för kortfilmfestivalen i Bristol och chef för intressanta biografen/mediacentret Watershed i samma stad, Richard Raskin professor i Århus och Kathrin Resetarits som är regissör (bland annat till utmärkta kortfilmen Ich bin ich), skådespelerska och har arbetat som assistent åt Michael Haneke i flera år. Och så moi. Om du letar upp oss på festivalens hemsida ser vi ut som ett gäng gangsters.

Grand Prix gick till den rumänska kortfilmen The Tube with a Hat som påminner rätt mycket om den film som kommer från landet just nu. En pojke och hans pappa åker från en lerig landsbygd till staden för att reparera sin gamla tv. De käbblar lite kärleksfullt, liftar med konstiga människor, tar en öl och en varm choklad och åker hem. Fotot är i alla enkelhet magnifikt. Filmen fångar dygnet från mjölkgrå gryning till några få solstrålar innan ett skymningskyfall. Jag träffade producenten Ada Salomon senare. När jag, väldigt trött över en frukost som jag med näppe fick i mig, passade på att hylla min rumänska favoritkortfilm Marilena de la P7 visade det sig naturligtvis at hon producerat den. Pratade kort med Salomon om tillståndet i rumänsk film och hon bekräftade naturligtvis att det är ett vansinnigt tempo också. Hon inskärpte samtidigt att det ställer krav på dem at fortsätta hålla hög standard. Regissören Radu Jude flyger inte, men skulle vara på Thessalonikis filmfestival samtidigt med mig (lättare att ta tåget eller lifta från Bukarest antar jag). Han är onekligen en europeisk filmare att hålla ögonen på.
Specialpriserna gick till franska La Lecon de Guitare och costaricanska Temporal.

Den sista visningen med vinnarfilmerna från alla kategorier var riktigt bra. Den svenska juryn (med Lova Hagerfors, Jonas Odell och Charlotte Suarez Mazar) valde att ge huvudpriset till Mårten Nilssons suveräna experimentkortis Hur man gör. Tror faktiskt det är min favorit-Nilsson so far. (De gav också pris till Fijona Jonuzi film Juni, ett annat superbt val). Barnfilmsjuryn - söta små montesorielever som läste upp filmmotiveringar som knäckte de vi hade prettat ihop - valde Goran Kapetanovic drama Litegrann från ovan. Goran är en gammal kompis från min Malmötid, så det var ju extra glädjande.

Jag hann tyvärr inte se mycket utanför programmet. Sista dagen lyssnade jag på Mia Engberg som pratade mellan visningarna av sina filmer. Jag gillar hennes approach till sina dokumentärsubjekt: final-cut-kontrakt. Den som medverkar i filmen har rätt att ta ut scener han eller hon inte gillar. Rättvist.

Såg några av de kanadensiska kortfilmerna från National Film Board på invigningen och önskade efter fenomenala Neighbours att jag hade haft tid att sitta igenom alla programmen med kanadensisk film, som var årets fokus.

Några andra bra filmer: Irländska Joyriders, med Breaking the Waves-slut. franska Zone of Initial Dilution, en drömsk dokumentär om det stora kinesiska dammbygget. Norska Lullaby (av Margreth Olin som gjorde den omdiskuterade Kroppen min). Brittiska mansvåldsfilmen Soft. Och I met the walrus, en animerad film baserad på en raspig intervju med John Lennon.

En av många anledningar både fantastisk och konstig vecka. Kanske fantastiskt konstig av en del orsaker. Och så var det min uppväxtstad Uppsala, förstås. Det var som om någon rivit av det lager jag under så många år rörde mig hemtamt i och ersatt det med ett nytt. Mer gemyt och mys och fler kullerstenar. Som att lägga illaluktande rosenbald över mina betongminnen. Man vet ju at de där fula runda cementhålen på Åhlénshusets fasad ersatts av stora glasfönster inte av estetiska skäl, utan för att det skall bli svårare att snatta på hudvårdsproduktsavdelningen.

Som min mamma sa häromdagen - jag skulle inte bo där igen om jag så fick betalt för det.

Filmpolitisk diskussion

Läs Jannike Åhlunds krönika på filmnyheterna.se, om behovet av en svensk talangutveckling. Word! Jag har varit inne på liknande tankar, och tycker att Rookiesatsningen gott kunde få omvandlas till något liknande. Efter en debatt jag häromdagen hade med SFIs produktionsstödsansvariga Charlotte Denward inför Filmakademin förstod jag att hon inte heller är främmande för något sådant. Tvärtom.

Det var en intressant diskussion, även om det inte gick lika mycket på djupet som jag hade velat. Problemet är väl främst att SFI inte har presenterar en handlingsplan (den är utlovad till den 20e november), och att man inte har hunnit se några tydliga resultat av allt de hittills har gjort. I diskussionen dök - naturligtvis - frågan om producenterna upp. Å ena sidan tycks Denward, som hon sagt många gåner, vilja stärka de befintliga producenterna och de med goda idéer, å andra sidan rensa i ogräset - ta bort det platta filmlandskapet och bygga på höjden. Det låter bra som metafor, men när en av deras gullungar är Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs Plattform, som får mycket olika stöd just nu, så kan man konstatera att det produktionsbolaget växte fram under ett gammalt SFI - då då man verkligen inte byggde på höjden. Visst blev de "motarbetade" då med, (om man nu kan kalla att arbeta på ett egensinnigt vis för att motarbetas) precis som Jens Jonsson och andra av de som Denward kallar för talanger. Men knäckfrågan är om de alls hade kommit fram idag? SFI vill inte se bolag som gör en film vart fjärde år, eftersom de vill ha en kontinuitet i kunskapen om hur man gör film. Jag sympatiserar med dem. Och jag tycker att det finns stunder då en regissör bör byta produktionsbolag och producent (en kortfilmare som alltid jobbat med samma producent kanske behöver pröva andra former av producenttmaning för att kunna göra långfilm). Men jag ser samtidigt att det i just fallet med dessa "talanger" ligger till som så att de kanske behöver anpassa produktionen efter hur de arbetar som regissörer. Och då kan det ta ett jävla tag att först göra en film, sedan sin nästa, och sedan knyta andra filmare till sig för att stärka bolaget. Att gå till ett större bolag, hitta en producent man fungerar med i andra sammanhang, kan då bli svårare.

Jag är i alla fall väldigt spänd på filmerna vi kommer att få se de närmaste åren, för det är ju vad allt handlar om. Och om ett-två år kommer det kunna bli en riktigt bra debatt.

För övrigt berättade Cissi Elwin vid det tillfället vad hon menade med uttlandet i Filmkonst, att det var jobbigt att finansiera film på det vis som man gjorde med Farväl Falkenberg. (Jag diskuterar saken här). Hon klargjorde att att det för en och samma filmskapare skulle vara jobbigt att om och om igen göra film gratis. Självfallet är det så, och därför får man hoppas att SFI skickar tydliga signaler om att det även i framtiden kan löna sig att pröva på att göra film själv, att söka nya vägar utanför de inkörda spåren - och ändå få slutfinansiering av institutet. För jag ser hellre det scenariot än att folk helt slutar gör film på eget bevåg, utan starka finansiärer och kontakter. Denward tror att folk ändå alltid kommer göra film på ett bevåg, och det är mycket möjligt. Men det skadar inte med uppmuntran.

En annan aspekt av det här med gratisarbetandet är att jag faktiskt inte har några som helst problem med att konstnärer, musiker, filmare och andra människor med kreativa yrken jobbar för en spottstyver, eller en back öl, när de inleder sin karriär. Alla offrar vi något för att se fram emot ett liv som inte är 9 till 5. Men man skall verkligen inte behöva gratisarbeta i 15 år.

söndag 11 november 2007

Microcinema, essä till Sthlms filmfestival


Den här essän är publicerad på engelska i katalogen för Stockholms filmfestival. Jag försöker utifrån en del "lågbudgetfilmer" (vilka jag ger ett nygammalt namn) som kommit de senaste åren diskutera vad ny, billigare teknologi och förändrade distributionsformer kan göra för filmens framtid. Och vad, om något, statliga finansiärer kan göra för att underlätta filmskapandet.

- - - -

Två amerikanska slackerfilmer; en nyzeeländsk Napoleon Dynamite; en irländsk singersongwriter-musikal; en estnisk film om självmord; en dokumentär om en mexikansk boxare och en metadokumentär om Irakkriget. Det kan tyckas svårt att se den röda tråden i årets Spotlightfilmer, men det är faktiskt något så osexigt som budgetfrågor. Hur tråkigt det än kan låta så belyser filmernas relation till finansiering några av dagens och framtidens viktigaste filmfrågor. Genom sina små, ibland mikroskopiska budgetar, visar de nämligen på vad som är möjligt med en modern filmteknik. Personerna bakom verken har alla i olika sammanhang förhandlat filmestetik såväl som samarbete med andra filmarbetare, liksom distributionsfrågor och relationer till traditionella finansiella institutioner i filmvärlden.

Fast har vi inte sett det här förut? Jo, den ursprungliga beteckningen på filmer av det här slaget skulle vara independent, oberoende. Men det är ett begrepp som sedan det tidiga 90-talet har annekterats av Hollywood. Det klassiska, och ekonomiskt mest precisa, uttrycket ”lågbudget” är ett annat samlingsnamn. Detta har avsett en produktionsform, men publiken associerar det numera ofta med en estetik. Och modeordet för amerikanska filmer med minimal budget är D.I.Y (Do It Yourself). Senaste gången det användes i ett samlande sammanhang var i somras då IFC-biografen i New York visade en serie viktiga filmer under namnet “The New Talkies: Generation D.I.Y.”. Problemet är detsamma som med ”lågbudget”: när D.I.Y dök i musikvärlden kom det snabbt att beteckna en ”de tejpade mikrofonernas estetik”, och inte enbart ett produktionssätt.

Men i en tid då det med liten budget och digital utrustning är möjligt att få bättre och mer varierande resultat än förr, och dessutom nå en bred publik, behövs ett nytt samlande begrepp. Microcinema är uttryck som används om filmer gjorda på digital video, som redigeras på dator och distribueras via Internet. När den, som Jonathan Caouettes självbiografiska film Tarnation (2004), tar klivet upp i vanlig distribution tycks beteckningen försvinna. Eftersom framtidens filmmarknad i allt väsentligt kommer att delas upp mellan ”små” filmer, som de i årets Spotlightsektion, och storbudgetfilmer – vare sig de kommer från Hollywood, Bollywood eller är statsfinansierade Europeiska stordramer om snutar – borde benämningen microcinema hänga kvar även efter att en film tagit sig in i festivalnätverket eller fått ”vanlig” distribution, av orsaker som kommer att bli tydliga under diskussionens gång.

Vad är då det nya i microcinema? Svaret är en klyscha: ingenting – och allting. Ny teknik har alltid förändrat filmens berättarspråk. Den handhållna 16 mm-kameran stod, tillsammans med möjligheten att spela in synkroniserat ljud på plats, för en av de stora revolutionerna när den under 1960-talet anammades av dokumentärfilmare. Det skapade en idé om att filmens autenticitet är lika med skakig bild och direktinspelat ljud, något som lever kvar i allt från dokusåpor till Janne Josefsson-reportage. För att inte tala om DOGMA-filmernas framgångar, naturligtvis. Dagens filmrevolution, eller filmrevolutioner, sker dock på flera plan samtidigt och snabbare än någonsin förr. De hänger ihop med den ökade möjligheten att göra film – en gemensam nämnare för flera i årets Spotlight är att regissörerna inte gått i filmskolor eller har filmat förut – och sprida den utan en stor budget och med helt nya förutsättningar. Det som tidigare var en undergroundrörelse där DVD-skivor utbyttes mellan entusiaster är idag en företeelse som involverar många, utrustade med lätta och relativt billiga kameror som Panasonics HVX200 och en helt ny ambitionsnivå. Och tack vare allt fler filmfestivaler och filmtjänster som Netflix – den amerikanska uthyrningssajten som på senare år distribuerat microcinemafilmer så att de har nått en stor kritisk massa – sprids den här filmen på ett nytt sätt.

Spotlightsektionen samlar alltså vitt skilda filmer. Irländska veritémusikalen Once av John Carney (2006) filmades på digital video under två veckor, för 100 000 euro och vann publikpriset i Sundance och får nu regelrätt distribution i England. Nyzeeländska Eagle vs Shark av Taika Cohen (2007), ännu en film i den samtida nördfloden, utvecklades tillsammans med Sundanceinstitutet, och finansierades med pengar från den nyzeeländska filmkommisionen, för att sedan plockas upp av Miramax. Estniska filmen Magnus av Kadri Kõusaar (2007) visar att nationer utan större filmindustri eller statliga pengar kan utnyttja den billiga tekniken till att göra film. I Estland görs en, två filmer om året och Magnus är den första egenfinansierade filmen som gjorts där (och den första att visas Cannes). På hemsidan för filmen finns en programförklaring där producenten skriver att man valde en minimal budget för att helt slippa beroendet av finansiärer, vare sig de var statliga eller privata. Amerikanska Nina Davenports dokumentär Operation Filmmaker skildrar en regissör som tror sig ha hittat sitt perfekta dokumentärobjekt i en ung irakisk kille som ”räddas” från Bagdads inferno till arbete på en Hollywoodproduktion, men som i slutändan inser att hon inte kan bli av med honom. Den nya tekniken tar handfast plats i Davenports film när hon skickar små dv-kameror till folk i Bagdad och redigerar in resultatet i filmen. Skådespelaren Diego Luna bidrar med ett personligt dokumentärfilmsporträtt om den mexikanske boxningslegenden Julio César Chávez, inspelat när Luna haft tid mellan filmer.

Var och en av dessa filmer är förvisso skolexempel på aspekter av microcinema. Men Spotlightsektionens övriga titlar bidrar med något mer: det åtråvärda i att tillhöra en rörelse och att ha en för marknaden livsviktig logotyp: Mumblecore. Två filmer visas i Spotlightsektionen; Joe Swanbergs Hannah Takes the Stairs (2007) och Aaron Katz Quiet City (2007). Namnet på rörelsen, eller vad den nu skall kallas, kommer från svårigheten att uppfatta det karaktärerna säger i de improviserade filmerna, men avser lika mycket filmernas innehåll som personerna som står bakom dem – en liten grupp filmare som gör film för ett par tusen dollar enligt ovanstående modell. Tack vare filmfestivalen South by Southwest i Austin, ett mediavänligt namn och en omskriven posterpojke i regissören Andrew Bujalski har Mumblecore hamnat på den amerikanska filmkartan. Filmer som Bujalskis debut Funny Ha Ha (2002) handlar om vita tjugoplussare som glider i tillvaron mellan avslutad skola och yrkesliv. De har ett självklart släktskap med John Cassavetes och Richard Linklater (ett annat namn för Mumblecore är Slackavettes) men står på egna ben när det gäller att kvasidokumentärt skildra dessa allt längre perioder i en privilegierad medelklassvärld.

Mumblecorefilmerna skildrar på ett nytt sätt det flyende i relationer och partners i dagens storstäder; de moderna sociala nätverken i filmerna återspeglar så att säga våra Facebookkonton och kamerans förmåga att kliva in i dessa relationer påminner om hur direct cinema kom nära sina dokumentärsubjekt. Precis som Joe Swanbergs film om Hannah som byter pojkvänner som hattar, en film inte bryr sig alltför mycket om komposition, kameravinkel eller sömlösa klipp, så skär Quiet City rätt in i de trådar som skapar, håller ihop och kapar relationer – i det här fallet ett slumpartat och poetiskt filmat pojke-möter-flicka-scenario i Brooklyn. Men relationerna i filmerna speglar också själva filmskapandet – inte minst den kollaborativa aspekten av det. Den traditionella microcinemafilmen befäste regissören som auteur; han eller hon var klippare, producent och regissör och kompisarna stod framför kameran. I Mumblecore är nyckelordet istället samarbete. Sedan filmernas genombrott i Austin 2005 har de olika aktörerna alternerat mellan varandras filmer som regissörer, ljudtekniker, producenter och skådespelare. Man kan spekulera i om den enklare teknologin faktiskt luckrar upp de traditionella rollerna av vem som gör vad i filmen: Hannah Takes the Stairs är till exempel en who’s who i Mumblecore där praktiskt taget alla i rörelsen spelar med eller fyller någon annan filmarbetarroll. Greta Gerwig – en fantastisk skådespelerska som du kommer att höra talas om i större sammanhang i framtiden – har varit med och utvecklat filmen och gör huvudrollen. Andrew Bujalski spelar en av hennes pojkvänner.
De löjligt låga budgetarna innebär också att regissörerna slipper tillfredställa investerare. Amerikanska Filmmakers magazine noterade i ett specialnummer om Mumblecore (våren 2007) att filmernas dialog sker mer direkt med publiken och inte med producenter och sponsorer, eftersom de till skillnad från mycken independentfilm de senaste decennierna inte behöver vara visitkort till en studio. I en New York Times-artikel kallade Aaaron Katz detta för ett paradigmskifte: ”Det här är första gången en person utan kontakter eller pengar bara kan gå ut, göra film och hitta en publik till den”.

Mumblecore och de övriga Spotlightfilmerna har sina syskon världen över. Jesper Ganslands Farväl Falkenberg (2006) och Robert Lillhongas Hata Göteborg (2007) är två exempel från hemmafronten. Liksom dessa filmer ställer microcinema idag viktiga och uppfodrande frågor till nationella filmfinansiärer, i synnerhet utanför det starka engelska språkområdet där även pyttefilmer behöver stöd för att synas. Den brittiska filmtidningen Sight & Sounds chefredaktör Nick James skriver i en ledare (10/07) att man inte kan ha samma estetiska och finansiella krav på den här sortens film som på mainstreamfilm. (En förklaring till vikten av att hålla fast vid begreppet microcinema även efter att en film etablerar sig). Det viktiga är istället att filmare får hitta sitt eget formspråk och inte sträva efter ett ”dyrare” språk. Det betyder till exempel att det inte finns evolutionskrav att ställa på film, vilket i sin tur väcker nya frågor och problem för framtiden – inte minst när det gäller finansiering. Microcinema görs nämligen ofta utan traditionellt manus. Men dagens finansieringsmodeller, till exempel den svenska, bygger på att man har ett manus och inte på den filmiska presentationen. Vid det här laget är historierna om Roy Anderssons problem med filminstitutet berömda. Och den före detta filmkonsulenten Marianne Ahrnes öppna brev till Darling-regissören Johan Kling i Dagens Nyheter är lika talande: Kling fick inget stöd av henne med motiveringen att hon inte såg filmen i manuset.

Om nya filmare skall våga söka sig till ett modigare visuellt språk så måste man finna en lösning på dessa problem. En regissör som Ruben Östlund (Gitarrmongot) arbetar mer utifrån en idé och en bild (hans tablåer liknar Anderssons) än ifrån ett traditionellt manus, och han gör mellan tjugo och trettio omtagningar per scen. Den inställning delar en regissör som engelsmannen Shane Meadows. Denne repar med sina skådespelare på video – inte replikerna i sig, utan rollerna. Och det är ju logiskt att spelfilmen vågar lämna denna teater- och litteraturkoppling och arbeta organiskt. Idag finns tekniken att dokumentera allt på digital video och många regissörer gör naturligtvis det – och har gjort så länge. Men färre regissörer filmar ”pilotscener” (som Nick James kallar dem) och presenterar i stället för manus, mycket på grund av hur den finansiella strukturen ser ut.

Det finns dubbla besked från ”nya” SFI i den här frågan: produktionsstödschefen Charlotta Denward säger i en intervju med Filmkonst (nr 109) att hon tror på att odla ”de udda temperamenten”. En regissör som Jens Jonsson – eller för den delen Ruben Östlund – kanske inte beskriver sin film bäst i form av ett manus: en tv-serie eller en kortfilm kan då bli ett visitkort. Detta å ena sidan. Men samtidigt talar Denward och VD:n Cissi Elwin om att enbart arbeta med stabila producenter, större produktionsbolag med etablerad erfarenhet. Det går direkt mot microcinema som ofta görs av kompisgäng och kollektiv. Detta kan förhoppningsvis ge fler kvinnliga regissörer som hittills varit märkligt frånvarande i svensk film (och i Mumblecore-rörelsen), vilket kan bero på ett strukturellt problem i dagens svenska filmindustri. I Mumblecorefilmer som Funny Ha Ha och Hannah Takes the Stairs syns åtminstone starka kvinnliga huvudroller.

Men den allra viktigaste framtidsfrågan för smal biofilm, oavsett beteckning, ligger i distributionen. Detta betyder den nödvändiga digitaliseringen av biograferna. Utan denna kommer framtidens microcinema aldrig ha en chans att ses utanför filmfestivalerna och hemmabiosystemen. Det låter drastiskt, men det är enda sättet att behålla ett varierat utbud om enbart marknaden sköter biograferna. En framtid med digitala biografer erbjuder helt nya möjligheter, och är den sista pusselbiten för ett bredare och mer permanent etablerande av en kanal mellan microcinemaskapare och biopubliken. Mitt favoritförslag på hur det skulle kunna fungera är enkelt och kommer från filmskribenten Nick Roddick. Han målar i Sight & Sound (10/07) upp en framtid med Cinema-on-demand, där människor går ihop och beställer film till en biograf. Det låter absurt utifrån dagens system. Men tänk på de interaktiva sociala nätverk som växer upp som gigantiska svampar – och föreställ dig hur organiserade filmälskare på Facebook kan gå samman i ett Netflix för biofilmer och beställa fram visningar.

Detta är kanske det slutgiltiga svaret på vad som är nytt med microcinema, varför det är en filmform som är så här och nu, även om vi sett allt förut: För att vi nu, äntligen, är framme vid en ekonomisk demokratisering av både filmskapande och filmdistribution.

måndag 5 november 2007

I shall be released

Religion och film är kära ämnen för mig. Särskilt då i kombination med varandra. Jag avgudar i synnerhet Robert Bressons filmer som utan att alltid handla om religion, ändå strävar efter att transcendera den fysiska kroppen och tillvaron; de handlar - om man får skriva sådant år 2007 - om själen. Filmer som En dödsdömd har rymt lyckas på ett unikt sätt använda filmmediet för att behandla människans strävan efter frälsning och frihet - men också hennes självvalda fängelseceller, som i Ficktjuven.

Igår såg jag en helt annan sorts film. Brittiska filminstitutet har gett ut Pier Paolo Pasolinis Theorem (från 1968, surprise). Filmen handlar om en borgerlig familj i Milano som plötsligt får besök av en ung man. Mannen flyttar in, förför hela familjen inklusive husan, och lämnar huset lika abrupt som han anlände. Dottern i familjen blir katatonisk, sonen överger sin karriär som konstnär, modern släpper alla sexuella hämningar och börjar ragga upp män på gatan och fadern kastar sina kläder på en tågstation, överger sin fabrik och ger sig ut i vildmarken. Och husan blir ett helgon.

Man behöver inte vara skolad i vare sig marxistisk teori eller teologi för att se det här frontalangreppet på borgerligheten. Och även om filmen bitvis är enkel och schematisk - ja, den är till sin struktur ett symmetriskt teorem, och ja, det är sådär kul - så lyfter Pasolini filmen visuellt genom ett snyggt klippande och en lek med färger och sepiatoner, samt ljudmässigt i en blandning av Mozart, Morricone och naturljud. Filmen socio-sexuella budskap (den borgerliga familjen förtrycker sig själv med sin förtryckta sexualitet) kunde ha blivit för mycket om det inte hade varit för att Terence Stamp i rollen som Jesus/djävulen var så oerhört sexig. Stamps ögon är så intensivt blå att man kan se framför sig hur någon på BFIs restaureringsavdelning suttit och duttat med duvblått i dem. Det är överhuvudtaget männen och den manliga förförelsen som görs bäst och mest övertygande i filmen. Modern och dottern är istället, som någon har skrivit, freudianska textbokexempel och det blir rätt trist. (Även om det är väldigt kul att modern helt enkelt inte har några proportioner på slutet - hon raggar upp först en, sedan två män åt gången, och - i vad som skulle kunna vara en katolsk Monty Python-sketch - trycker in dem i sin minifiat.)

Theorems visuella skönhet ligger även inom diegesis: karaktärerna är som vandrande klyschor över italiensk klädsmak och Stamp byter kläder två, ibland tre gånger per scen. Och det är naturligtvis helt utsökta plagg varje gång. Jag stod rätt länge framför garderoben imorse och undrade om jag i mitt nya liv post-Theorem skulle använda annat än handsydda italienska skojrtor och lammullspolos.

När jag ser sextiotalsfilmer av det här slaget så undrar jag om filmen någonsin igen kommer att bli ett medium som vågar tro på sin egen revolutionära sprängkraft - både estetiskt och tematiskt? Och om filmer av det slaget. om de någonsin görs, kommer nå ut kollektivt igen?

Kanske borde ta och ringa SFs Smultronställe och höra om de inte skall köra Theorem över julhelgerna.

fredag 2 november 2007

This is not England

Alla bra filmer får sin backlash. Det är nödvändigt. Men den kritik jag har hört mot This is England har varit väldigt substanslös och Karolina Ramqvist övertygar tyvärr inte det minsta när hon blandar bort korten i dagens DN-krönika. Nej, en film är inte våldsglorifierande för att den innehåller våld. Det handlar om hur våldet skildras, och jag upplever definitivt inte att Shane Meadows närgångna skildring av den slutgiltiga misshandeln är annat än obehaglig. I synnerhet med den psykopatiska upptakten till den.

Banal? Det är lustigt att Arenas redaktör av alla personer har svårt att se de simpla men övertygande kopplingarna mellan det på ytan opolitiska skinheadgänget, den politiserade psykopaten som just klivit ur fängelset (en samhällsinstitution) och det omgivande samhället. Det finns anledning till bruket av arkivbilderna som inte bara handlar om att det är snyggt. Och det är inte så att skinsen enbart blir rasister för att det omgivande samhället blir/är det. Däremot används skinheads och andra puckon med vitmakt-ambitioner för att projicera samhällets rasism på något annat. "Det där, att bränna ner flyktingförläggningar, är rasism. Inte vår flyktingpolitik". Det såg vi goda exempel på i 90-talets början här i Sverige, och detta resonemang ger naturligtvis de rasistiska, mycket politiska, skinheadsen än mer massmedialt utrymme. Varpå det blir ännu värre.

Så går det när man blandar ihop vad regissören säger - det är bra att intervjua många innan man blir kritiker, för då lär man sig att ignorera deras åsikter - med det som faktiskt visas i filmen. Problemet med skinsen är väl naturligtvis att stilen är så jävla tilltalande, vilket Ramqvist krönik handlar om. Och det är naturligtvis ett problem när folk har svårt att se förbi ytan - vilket i många fall hände med This is England.

Det är bara att konstatera: folk kan klä sig snyggt, ha balla frisyrer - och ändå vara idioter.

- - - -

Läs istället i DN: Intervju med min kompis Henrik von Euler, alias Fnojan, alias Rigas. Han gör sig väldigt bra i intervjuer den blåblodige. Och hans nya skiva knäcker.

torsdag 1 november 2007

Höstens dejtingfilmer


Man trodde att höstens mått för filmer som står längst ner på listan för en romantisk middag-med-bio-kväll var rågat när Den fria viljan gick upp. Ni missade väl inte intervjun där regissören Matthias Glasner (som ändrade slutet så att filmen skulle bli deppigare - eftersom han ville ta livet av sig efter halva inspelningen) berättade om sin planerade trilogi:

- Den andra handlar om pedofili. Och den tredje handlar om ett våldtäktsoffer som inte blev våldtagen och en våldtäktsman som inte begått våldtäkt. Och om våldtäkt som fantasi. Men de kommer att bli mer som berättelser och inte alls så experimentella som den första.

Hurra liksom.

Och så igår såg jag då, äntligen, Cannes-vinnaren, Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. Okej, jag skall inte påstå att filmen fick Den fria viljan att blekna. Men oj vad illa jag mådde. Upplägget är ju i sig sådär sexigt: 1987. Bukarest. Illegal abort. Tjoho.

Men det värsta är faktiskt filmens form. Kameran ligger i många scener lite lägre än vanligt, så när folk sitter ner är deras ögonlinje högt upp i bild. Och kameran har ett sätt att dra sig undan, bakåt och i sidled, när den rör sig. Som om den försökte undvika möblemanget i rummet. Det var djupt obehagligt under filmens gång eftersom det gav ett så levande intryck. Så när fotot bara var stilla - det är en del tablåer, men de är nerviga - kändes det genast registrerande; nästan som att se filmen genom en lysten blick som ville vänta ut karaktärernas känslor och reaktioner.

En scen etsade sig fast: Ni vet när en karaktär tittar på något vi vet finns där utanför bild, något äckligt. Då filmas blickriktningen på ett sätt som snabbt avslöjar om vi kommer att få se detta i bild. Oftast slappnar man beroende på detta klipp av en "okej, inget äckel den här gången"-känsla. Mungius lägger upp scenen så att vi precis skall slappna av - och drar sedan på med en lång, lång tagning på ni-vill-inte-veta-vad.

Så under natten gick 4 månader på min lilla loop i bakhuvudet. Över frukost kom jag först fram till att kameran var som de där små robotoarna i sci-fi-filmer. Ni vet, de där som följer efter den stackars hjälten som ständigt är övervakad och inte kan komma undan. Det var inte förrän jag hade duschat och klätt på mig som det slog mig vad det egentligen var:
Blicknivån hos ett barn i fem-sex-års åldern. Jag blev alldeles kall vilket alla som ser filmen förstår. Som good old Godard sa: every tracking-shot is a moral judgement. Och Paul Schrader tillade i sin utmärkta bok om transcendental filmstil: and so, for that matter, is every camera shot.

Det finns mängder av bra grejer i 4 månder i övrigt. Som gammal kommuniststatsunge kan jag inte annat än nicka igenkännande över den härliga service huvudpersonen får när hon går och skall boka hotellrum. Denna ständiga förnedring, som var en del av all kapitaltransaktion med andra människor eftersom det inte var självklart att ens kapitalet i sig räckte till att man skulle få det man behövde. Transaktionerna var den enda form av makt de flesta fick i sina kontrollerade maktlösa liv. Det enda i Prag som bestod efter 1989 var alla dessa småpåvar som fanns överallt, från snabbköpskassan till passkontrollen. Avskyvärt.
Mungius har också känsla för att fånga de olika klasskillnader som naturligtvis fanns även bakom järnridån, de olika statusmarkörer ett stadsnamn kan ingjuta - och han förmedlar dem till oss som inte vet med perfekt snörpta munnar och ögonkast.

Det här är alltså ännu en riktigt stark film den här hösten. Oerhört bra, men riktigt jävla plågsam.