söndag 28 september 2008

Spaning om specialiserade filmfestivaler

En spaning i dagens SvD om specialiserade filmfestivaler och filmserier.

I min bortredigerade ingress knöt jag dagens situation bakåt i filmhistorien:

"I filmens födelse var biografvisningen spektaklet – lika viktig som bilderna som flimrade fram på vita duken. På 1920- och 30-talet ordnade konstnärer och intellektuella visningar av avantgardefilm i särskilda klubbar och filmstudios. Idag, när den vanliga biografdistributionen är hotad av hemmabiografer och nedladdning, ersätts de av specialiserade filmfestivaler."

torsdag 25 september 2008

SvDs YouTubiana

Konstigt att ingen filmblogg reagerat på att SvDs ledarblogg har stulit Fredrik Strages YouTubiana-koncept och börjat köra "politiska filmsnuttar vi minns". Kanske för att ingen vill erkänna att SvDs ledarsida har blivit underhållande sedan Per Gudmundson - av anledningar som han säkert skulle tycka var både mer och mindre smickrande - började där häromåret?
Hittills är Kim Il Sungs död den absolut roligaste snutten. Se själva.


Last supper

"Kostcirkeln är sluten". En ny text på Weird Science om Bigert & Bergströms dvdutgåva av dokumentärfilmen Last Supper/Den sista måltiden, som först visades som en konstinstallation.

Lästips; FLM#4


En alldeles förtjusande tidskrift i sin helhet, men jag vill särskilt slå ett slag för Jonas Holmbergs reportage om svenska produktionsbolag som Plattform, St Paul och Silverosa. Skitbra filmjournalistik.
Och så är numret extremt snyggt utformat. (Det bör kanske nämnas att jag är med i ett samtal om etnicitet i svensk film också, innan någon anklagar mig för jäv.)

måndag 22 september 2008

Marknadsstödet

Jaha, nu har marknadsstödet - de där hundra miljonerna som ni kanske minns - börjat portioneras ut. Eller vad man nu skall kalla det när tre filmer får dela på 24 miljoner kronor.

Filmerna är, föga överraskande, ARN - Riket vid vägens slut och Vi hade i alla fall tur med vädret - igen av Kjell-Åke Andersson; och, lite mindre tippat kanske, GSI- Gruppen för särskilda insatser av Anders Nilsson.

Motiveringen är densamma som förut:
"Marknadsstödet är en ny sorts produktionsstöd som riktar sig till breda filmer som förväntas locka en stor publik. Andra aspekter som vägs in rör hur stor del av filmens finansiering som är säkrad och vad filmskaparna tidigare gjort."

Det här är för mig en fullständigt omvänd marknadsekonomisk logik: varför skall de stora titlarna, som förväntas dra en stor publik - baserat på deras "track-record" - och därmed dra in pengar - få mer pengar? Och ganska mycket dessutom, sett till vad vanliga svenska produktioner går loss på. Jag förde ett resonemang baserad på gissningar när meddelandet om dessa pengar kom, och behöver nu inte ens ändra titlarna jag gissade på .

tisdag 16 september 2008

Seoul - Stockholm


I linje med det förra inlägget måste jag förstås påpeka att årets upplaga av den Sydkoreanska filmfestivalen Seoul - Stockholm börjar imorgon, på Zita, och håller på till den 21 september.

Jag har inte hunnit se någon av filmerna som visas, men den film jag är mest intresserad av är Night and Day av Hong Sang-soo som var med och tävlade på årets Berlinal.

Pusan

Det känns som en dröm sjunger Parken på årets bästa skiva. Och det gör det: om två veckor åker jag till Asiens största filmfestival, Pusan i Sydkorea. Eller PIFF, som det förkortas.

Berlin



Berlin i helgen. Knappt någon rörlig bild - utom de fascinerande kortfilmer man ibland kan se på videoskärmar i tunnelbanevagnarna - men mängder av stillbild i form av fotoautomatlekar. I gamla öst finns det fortfarande automater kvar av den gamla skolan. De står där som sulfurbomber (efter att vi nyttjat ett par var vi krogparior resten av natten) och lockar med samma fascination som när man var barn: ett rum och en framkallningsapparat, i ett. Fem minuter från en stillbild av hur man egentligen ser ut när man går ner för Uppsala gågata, 13 år gammal.
Att stå framför en sådana apparat idag med senaste 5.0 megapixelmodellen i fickan är kanske det närmaste mentala tidsresor vi kommer.

onsdag 10 september 2008

fLms festival 4 oktober

fLms filmfestival den 4 oktober ser helt fantastiskt ut.

För den som därefter - med rätta - torskar dit på regissören Apichatpong Weerasethakul har Second Run i England nyligen gett ut hans film Tropical Malady.

måndag 8 september 2008

Mirikitanis katter

Kvällens tevetips skriver jag om på Weird Science.

Venice vs. Toronto - There Will Be Blood


Nej, jag kunde inte motstå att stjäla rubriken till The Times artikel om att bossen för Venedigs filmfestival, Marco Mueller, avslöjat att festivalen från och med nästa år flyttas och helt krockar med Torontos filmfestival. För den som har varit i Venedig och upplevt airliften, den dag då folk flyger över till Kanada, och den påföljande känslan av att gatorna på Lido har upplevt en högst selektiv rapture - där måttstocken snarare är kapitalistisk än kristen, eftersom Toronto har en marknad och Venedig bara har en nött kulturstämpel - kan inte annat än gapa och skaka huvudet i stum förvåning.

För mig innebär det att det val mellan festivalerna som jag hade tänkt göra från och med nästa år blir mycket lätt: Hej då Lido, hej då eurotrash, hej då illaluktande kanaler och dyra hotellrum. Hej civiliserade storstad.

För filmfestivalcirkusen är det en intressant, men logisk, utveckling: Denna högst europeiska företeelse som utvecklats till ett eget nätverk och en mötesplats där man kan sälja sina stadsfinansierade kulturrullar till varandras nationella distributionsnätverk, och samproducera nya, har i allt högre takt blivit en global företeelse som - för de stora festivalerna - därför fått ett skriande behov av stora Hollywoodnamn till sin röda matta, för att locka journalister. Om dollarn fortsätter att vara svag tror jag att Venedig kommer att bli en mycket torftig och oglamorös festival utan de stjärnor som motiverar journalisternas närvaro.

TIFF - Toronto International Film Festival - har inga sådana problem eftersom det har blivit favvofestivalen för Oscarsäsongfilmerna. Dessutom, vilket kanske är än viktigare, är den också i högre utsträckning än Venedig en publikfestival samt en marknadsfestival. Det innebär att den blandar filmfestivalens två framtidsbehov: visa filmer som inte kommer att gå på bio för en hungrig publik, och göra affärer om dessa filmers framtid (och om nya filmer).

söndag 7 september 2008

Några regler för filmkritikern


Kerstin Gezelius svarade på mitt svar i dagens DN. Men den texten finns vad jag kan se enbart i pappersform så jag låter mitt svar - som bara kommer här, inte att jag tänker försöka klämma in 300 tecken i DN om ett par dagar - bli ett par pedagogiska instruktioner och frågeställningar för filmkritiker, aktiva och in spe.

Om du skall skriva om en film som kommer från "den tredje världen" (en vag definition i en globaliserad filmvärld där en film från, säg, Brasilien kan finansieras av, säg, två av filmvärldens mäktigaste bröder, jag vet) och den innehåller mycket våld, då är det inget att klanka ner på. Så är det nämligen där, och därför är det moraliserande att klanka ner på den saken.

Och även om du egentligen inte klankar ner på den saken, utan på det faktum att hela soppan till film, särskilt karaktärerna, är tunn - gör inte det, för det kommer ändå alltid tillbaka på att du moraliserar. Ja, om inte filmen är gjord i Hollywood förstås. Ibland, i just sådana här sammanhang, undrar jag - är det filmiska framställningar eller en antagen verklighet vi recenserar?

Gezelius har stora problem med att jag använder uttrycket "vi" i min recension. Det är, menar hon, snävt. Och här drar min fantasi iväg lite - för vad skiljer ett "vi" - som det jag skrev i min recension - från ett "man" eller ett "du", som Gezelius skriver i sin. Det blir mest en stilistisk poäng, men kan vara bra att komma ihåg. För ett "du" eller ett "man" kan också vara bra att ha om man vill slingra sig senare; ett "vi" är tydligare - och den kritiker som använder ett "vi" riskerar att få skit för att han eller hon talar för andra. Och det kan ju inte kritikern göra eller hur? För det är väl inte så att kritikern är kritiker för att han eller hon kan väldigt mycket om sitt ämne?

Eller kanske menar Gezelius, underförstått, ett "vi" som är lite för vitt och lite för "första världen" för att förstå hur det går till i favelan? Man kan tolka det som att en kritiker enbart har rätt att vara kritisk om han eller hon tillhör ett "vi" som "förstår" den här saken. Ett problem som för övrigt inte alls tycks uppstå om man från samma svenska horisont är positiv till filmen.

En annan poäng som Gezelius i sitt svar kommer in på är det att jag väljer att berätta om en liten bit av filmen och förvränger den. Men, är det meningen att vi skall berätta hela filmen? För varje gång vi klipper ut ett stycke till vår recension, för att illustrera det ena eller det andra, gör vi oss då icke skyldiga till att framhäva det ena till förmån för det andra?

Det här är något jag ofta tänker på i mitt värv: På mina under 3000 tecken har jag att välja på en rad saker, och jag väljer att fokusera på hur filmen berättas, tillsammans med vad den berättar. För mig är de här sakerna helt sammanflätade. Något som inte är självklart i svensk filmkritik där man gärna kan bygga en recension på att berätta om filmens handling utan en blinkning till hur filmen är gjord, och lika gärna kunde skriva om radioteater.

Det är åtminstone inte fallet med Gezelius, en av landets bättre kritiker.

lördag 6 september 2008

Filmannonscitat


Fredrik Strage kommenterar Non Stops kreativa citatsaxande till Vampyrer-annonsen. Och jo, nog får man säga att bolagen - i alla tider - varit väldigt kreativa när det gäller att saxa i filmrecensionerna. Men vad få i Sverige tycks veta är att man enligt ny lagstiftning i EU kan bötfällas om man är för kreativ med saxen. (Gudarna skall veta att jag inte tänker googla mig fram till en länk i de ogenomträngliga EU-reglerna, influensasjuk och allt, ni får ta mitt ord på det just nu - men kolla mitt eget saxande från en artikel i New York Times från förra våren, stycket inklistrat längst ner).

Kreativast i år var alla fall Atlantics tilltag, då de smällde upp ett citat av José Padilha - som regisserat Tropa de elite - där han själv påstår att hans film är en uppföljare till Guds stad.

The European Commission has passed legislation that would keep bad reviews from looking good, the London newspaper The Independent reported. The measure, to take effect in December, will make it illegal for advertisers to misquote reviewers by taking a positive word or phrase from a theater review if it gives a misleading sense of the whole review. The Unfair Commercial Practices Directive bars advertising that includes “false information” or any claim that “deceives or is likely to deceive the consumer” and thus “causes or is likely to cause him to take a transactional decision that he would not have taken otherwise.” Helen Kearns, the commission’s spokeswoman on consumer affairs, said the measure would be “policed on a case-by-case basis” by the Office of Fair Trading. “It should apply to misleading advertising right across the board,” she added, “from airline tickets to theater tickets.

Dexter




För att - från ett helt annat men nästan lika obehagligt sammanhang - citera Lemmy Kilmister: Soon baby, soon.

fredag 5 september 2008

Veckans recension - Bedragaren

Bedragaren har tveklöst en spännande berättelse, men jag har svårt att gå loss riktigt lika mycket som Fredrik Strage i sin recension. För det första är varken Åsa Blanck eller Johan Palmgren några kinematografiska virtuoser, för det andra tycker jag det är tveksamt att köpa deras tes om att människor på något sätt vill drabbas av "det otroliga" i form av en bedragare. Möjligen gäller det ett par malmöiter som blev av med några tusenlappar och fick ett avbrott i sin gråa vardag - men varför tas in de miljonsvindlande israelerna in i sammanhanget? De verkar inte så jävla nöjda med att ha drabbas av "det otroliga", om man säger så.

torsdag 4 september 2008

Den nya biografen


Om det är någon som har tvivlat på att museet är den nya biografen, så dundrar Moderna några spikar till i kistan med helgens italienska filmer. Kalla mig snobb, men det är såhär jag vill se film, även om Modernas biograf lämnar mycket att önska.

"Jan Aghed (mångårig filmkritiker på Sydsvenska Dagbladet) kommer att prata om en utveckling från neorealismens Syditalien till modernismens Milano med nedslag i epokgörande verk av Roberto Rossellini, Luchino Visconti, Francesco Rosi och Michelangelo Antonioni. Efter hans föredrag visar vi Luchino Viscontis Rocco och hans bröder (1960) samt Michelangelo Antonionis Natten (1961).

Astrid Söderbergh Widding (professor i filmvetenskap på Stockholms universitet och kritiker på Svenska Dagbladet) kommer i sitt föredrag att utveckla den essä hon bidrog med till utställningskatalogen med filmskaparen, poeten och skribenten Pier Paolo Pasolini i fokus. Efter hennes presentation visar vi Pasolinis Matteusevangeliet (1964) samt Teorema (1968)."
Teorema skrev jag om i fjol.

Övertolkning


Kerstin Gezelius tycker inte som jag. En kollega kommenterade saken med att alla kulturdebatter följer samma mall: "NN hoppar på XX, inte för vad XX har skrivit utan för vad NN tolkar in att XX har skrivit. Och så försöker XX svara och värja sig mot det XX inte skrivit".

I det här fallet tar Gezelius hjälp av bildredaktörens fotoval till min recension för att tolka tecknen i skyn. Hur som, jag har - mot bättre vetande - replikerat och trodde att den tre gånger nedskurna repliken (så är det att replikera i DN) skulle komma idag, just för att den ju tvunget skulle skäras ner för att passa in i den. Den är inte publicerad och jag antar att man väntar på att Gezelius skall skriva något ytterligare dräpande. Håll inte andan. Dyker den inte upp lägger jag in den här. Men andemeningen fångar jag nedan.

UPPDATERING: Idag kom texten. Efter att redaktören ringde igår och förklarade att de skulle ta in den en dag senare. Men att redigerarna nu tyckte att det var bättre med någon av de "längre" versionerna. När jag frågade om jag kunde får bearbeta texten - man får ju en del nya tankar på ett dygn - så fick jag .... fem minuter. "Jaha, kommer Gezelius att svara direkt då?". "Nja, kanske på söndag". På söndag? Att debattera i en dagstidning år 2008 känns rätt mycket häst och droska om ni frågar mig. Här är ett smidigare blogginlägg av Kristoffer Viita om filmen och Gezelius text.

Jag har inga problem att förstå Gezelius irritation över min rätt svepande sammanfattning av filmen, men att jag skulle "desinformera" håller jag inte med om.
Hon tolkar mina svepande formuleringar som att jag har ett problem med hur våldet skildras. Men som jag skriver, mycket tydligt dessutom, i min recension så är det inte problemet: problemet är hur karaktärerna skildras och filmen berättas, vilket påverkar hur jag ser våldet. Och även om regissören försöker visa på någon slags utvecklingskurva hos karaktärerna så förblir de - kanske just därför - papperstunna och endimensionella.
Jaha, så Neto är först korruptionshatande snut, en person man kan anta ha viss respekt för överordnades order? Varför går han tre scener senare mot given order in i eldgivning och pepprar omkring sig? Om regissören lagt ner jobb på den utvecklingen hade jag köpt det, som saken står nu är det som två olika karaktärer i filmen.

Så, jag har aldrig diskuterar hur våldet får skildras, eller frågan om förövare och offer i film från "tredje världen". Och ärligt talat, skulle jag vilja göra det - ett förvisso alls icke ointressant ämne - så skulle jag välja en film som a) skildrade detta på ett välgjort och trovärdigt sätt och b) en film som bakom sin stab av brasilianska storproducenter inte hade Weinsteinbröderna som huvudfinansiärer.

Att redigeras är att dö en smula

Inte alltid förstås. Tvärtom - en god redaktör med skarp blick och vass penna får en att växa. Hur som, i dagens SvD har jag en intervju med Peter Pontikis, regissör till filmen Vampyr som går upp i morgon. Artikeln var längre och handlade om genrefilm i Sverige och filmer gjorda utan bidrag från etablerade filmfinansiella institutioner. Så dök det, trots tidig lämning, upp något oförutsett i sista stund och texten skalades ner. Här, under teasern, är den i komplett skick. Mest synd tycker jag att det är på Jakob Abrahamssons slutkläm.



Vampyrer tål inte solljus, är dömda att leva om natten och dricker blod för att överleva. Som metafor för utanförskap gör sig vampyrernas situation bra, något som lockat regissörer att göra film om dem sedan stumfilmstiden.
Det gäller även den nya svenska filmen Vampyrer som har premiär imorgon.

Filmens huvudpersoner, systrarna Vera och Vanja som spelas av Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez, har inga klassiska vampyrattribut, inte ens huggtänder – för att komma åt blodet i sina offer tar de till fällknivar. Systrarna gnabbas om viktproblem och är trötta på utanförskapet som deras vardag innebär.
Filmens regissör, 32-årige Peter Pontikis som tidigare gått på Konsthögskolan och gjort videokonst, kallar vampyren för the ultimate outcast när han förklarar varför han valde genren.
– Vampyrer är en bild av så många olika saker, med utanförskapet som övergripande tema. Publiken har förkunskap som de läser in i filmen och genreförutsättningarna ger en ram som man kan leka med.
Som att systrarna saknar de vampyrattribut vi är vana vid?
– Det är ju logiskt att även vampyrsläktet följer evolutionen. Det är vampyrdarwinism – de vampyrer som utvecklas borde också klara sig bäst. Och huggtänder känns så opraktiska.

Vampyrer är av flera anledningar en ovanlig svensk film. Trots att två svenska vampyrfilmer får biopremiär den här hösten – Tomas Alfredsons John Ajvide Lindqvist-filmatisering Låt den rätte komma in går upp i oktober – så är det ingen genre som är vanlig. Så är fallet i Sverige med all så kallad genrefilm – från skräck till fantasy och sci-fi. Dessutom är Vampyrer inspelad utan finansiering från Svenska Filminstitutet eller filmregionerna (Film i Mälardalen la in pengar i slutfasen av klippningen). Det ena tycks hänga ihop med det andra, eftersom genrefilm sällan får offentligt stöd i Sverige. Kanske passar vampyrrullar inte in i filminstitutets kvalitetsfilmsmall?
Filmjournalisten Emma Gray Munthe, som är intresserad av genrefilm, tror att det handlar om att projekt av det här slaget inte har fått pengar och att de som gör filmerna därför tror att det inte går att få pengar.
– Delvis har de ju rätt, för filmkonsulenterna har sin personliga smak och de verkar inte så intresserade av den här sortens film. Fast det har blivit spretigare på senare år med filmer som Frostbiten, vilket gör att det ser lite lovande ut.

Pontikis tror dock att det är meningslöst att gå till SFI med filmer som har varit utanför de etablerade europeiska bidragssystemen.
– ”European auteurs explore genre” stod det i Hollwood Reporter under Cannes, och det verkar stämma – regissörer utforskar idag genrefilm för att kunna stå på egna kapitalistiskt ben.
– Med vårt förra projekt gick vi till etablerade finansiärer och fick kalla handen, säger han och skrattar när jag frågar om Vampyrer – där systrarna vill börja leva ett vanligt liv – alltså är en metafor för egna försök att ta sig in i filmbranschen.
Det var efter den erfarenheten som Peter Pontikis och hans producent Patrick Sobieski, som han tidigare spelat in den framgångsrika kortfilmen Paketet med, gjorde vad allt fler filmare världen över gör tack vare billigare och bättre filmteknik: De tog saken i egna händer och filmade utan en finansiär i ryggen.
Och det gick undan, Vampyrer har premiär ett år efter att de fick idén till filmen.
– Jag gav Peter två veckor att skriva manus, och efter att vi hade fått materialsponsring från olika filmteknikbolag spelade vi in i två månader, förklarar Sobieski.
Teamet bestod av fem elever från Dramatiska Institutet, där producenten hade avbrutit sina studier.
– Mina gamla lärare gnisslade tänder när de tvingades skriva praktikavtal. Men jag skulle tro att klasskompisarna, som fått vara med och göra en långfilm som biodistribueras innan de ens gått ut, är desto gladare.
Alla som jobbade med filmen fick en del betalt under inspelningen och resten när filmen går upp. Den sammanlagda kostnaden blev runt 300 000 kronor.
– Och då blev vi utskrattade av folk i branschen med det förra projektet, som vi beräknat till 5 miljoner kronor. ”5 miljoner? Skall ni spela in på VHS?” frågade de.

Den tredje anledningen till att Vampyrer är ovanlig är att det är den första svenska biofilm som filmbolaget Non Stop Entertainment distribuerar. Det speglar situationen som uppstod då Sonet Film, som hade hand om många svenska filmer, la ner sin distributionsverksamhet i fjol, varpå fler projekt är hemlösa.
– Men för oss är det inget självändamål att plocka upp en svensk film, säger distributionschefen Jakob Abrahamsson. Det viktiga är att hitta filmer som vi tycker passar i vårt utbud. Kombinationen av genre och arthouse i Vampyrer liknar det vi brukar distribuera. Och det är en fördel att ta en film som är klar, att inte behöva vara med från manusstadiet.
Abrahamsson tror att genrefilm kommer att bli vanligare i Sverige. Inte enbart för att det blir billigare att göra film eller för att filmerna görs utanför det etablerade stödsystemet.
– Ser man internationellt så är det den här sortens filmer som växer och blir rumsrena: från seriefigurer som Batman till fantasy som Sagan om Ringen. I Norge och Finland har det kommit flera inhemska skräckfilmer de sista åren. Och kolla i bokvärlden – John Ajvide Lindqvist kommer få många efterföljare. Jag tror att fantasy och skräck helt enkelt kommer att bli den nya kriminalfilmen.

onsdag 3 september 2008

Seth Rogen i sexkomedi!

Ja, varför göra det minsta avsteg från den smala smala karriärsstig man vandrar på? Men sanna mina ord, om fem år sitter Seth Rogen där i en roll som liknar Jack Blacks i Margot at the Wedding.

måndag 1 september 2008

Dockpojken intar Moderna


Johannes Nyholm, mannen bakom Dockpojken, den bästa svenska novellfilmen genom åren och musikvideoregissör med bland andra The Knife och Jenny Wilson i bagaget, är först ut i Moderna Museets nya experimentella programverksamhet. Presenteras såhär på hemsidan:

"Studion i Moderna Museet är en plats tänkt för rörlig bild och Internet-baserad konst. I hösten startar en ny experimentell programverksamhet med fokus på unga och i viss mån oetablerade konstnärskap. Programmens innehåll kommer att variera mellan video, performance, musik och digitala media. Fyra torsdagar under hösten öppnar ett nytt projekt, som sedan visas de tre följande veckorna i Studion."

Och det är gratis inträde!

Mer om Nyholms projekt på Studion här. Dockpojken, för den som inte sett filmen, är en underbar kortfilm om en lerfigursanimatör som skall intervjuas av en riktigt dryg kulturjournalist inför en utställning i USA, där animatören skall klä ut sig till en av sina lergubbar - dockpojken.

En annan av höstens programpunkter som låter mycket intressant är Sound design for future films den 6 november. Ur programmet:

"I november kommer konstnärsduon Melissa Dubbin & Aaron S.Davidson från New York att visa hur man kan bygga upp filmberättelse utifrån förbestämda ljud. I ett pågående samarbetsprojekt har ett tiotal konstnärer har fått exakt samma grupp av ljud att skapa en historia utifrån."

Mer precist från konstnärernas hemsida:

"Sound Design for Future Films inverts the hierarchy and workflow typical of film production by starting with the supporting aural details in films, sounds that are not dialogue or music. These sounds are drawn from sound libraries used by production studios and are edited together to propose an oblique-narrative."

I takt med att vi får allt färre biografer som sysslar med smalare film än Sagan om Ringen, blir museerna i allt högre utsträckning projektionsytor för allt det spännande som händer under rubriken rörlig bild.