torsdag 31 januari 2008

tisdag 29 januari 2008

Straight-to-dvd hell

En artikel om direkt-till-dvd-filmens förändrade status i New York Times. En svensk motsvarighet till American Pie-franchisen skulle kunna vara att bolaget bakom Göta Kanal - som nu skall få en tredje del, surprise, surprise - gör en fjärde eller femte del som släpps direkt på dvd. Eller en fyra på bio och en femma parallellt på dvd, eller som nedladdningsbar film.


Uppdatering: Eating in public påminner om att vi är rätt duktiga på direkt-till-dvd-filmer baserade på framgångsrika koncept här i Sverige också - jag glömde (förträngde) Wallander, Beck och Huss.

söndag 27 januari 2008

Gothenburg by night

Det här inlägget skrivs på Pusterviksbaren i Göteborg, till det påträngande sorlet från en konversation på bruten engelska brygd på konspirationsteorier om 11 september. Först tror jag att den konverserande trion – att döma av accenten misstänker jag att de alla har ursprung i olika latinska länder, kanske Mexiko då det är festivalens fokusland i år – utbyter olika teorier, som skämt liksom. Men efter ett tag förstår jag – liksom den allt mer chockerade bartendern som nu lite förfärat tar ögonkontakt med mig – att de inte skämtar. Precis som vanligt slutar historierna med att det var judarna som planerade alltsammans, fast den här gången med en av de mer obehagliga twistar jag har hört – judiska vetenskapsmän funderade ut alltihop så att judarna kan får mer plats att fortplanta sig på efter att USA vunnit Mellanöstern åt dem.

Jag borde vara van vid tall tales vid det här laget, jag är trots allt på en filmfestival och jag arbetar som filmkritiker, men trots att jag igår satt igenom två skräckfilmer på raken så är det här en nyttig påminnelse om att verkligen alltid är mycket mer skrämmande och surrealistisk än hela säcken av cinematografiska trick.

Det blev en kort tur till festivalen i år, men jag hann i alla fall se tre filmer jag ville se, och delta i en intressant diskussion om framtida spridning av kvalitetsfilm (som för en gångs skull inte handlade om vad kvalitetsfilm är) där det sades nya saker, och där en del dynamiska idéer föddes. Det var jag, Jakob Abrahamsson från Non Stop, Cissi Elwin och Marit Kapla, konstnärlig ledare på Göteborgs Filmfestival. Jannike Åhlund var moderator. Vi drog igenom distributionsformer för framtiden (där det kom fram att Göteborgs filmfestival gärna skulle distribuera film året om – ett utmärkt förslag); behovet (eller ej) av statliga biografer; stöd till distributörer; framtidens biografer; filmjournalisternas jobb och redaktionernas urval. Jag talade bland annat om problemen med att filmbevakningen ligger mellan kultur och nöje, och fick rätt i de empiriska teorier som jag skrivit om tidigare - att filmrapporteringen från en festival främst handlar om filmer som redan har distribution: Göteborgs filmfest har ungefär 13 % filmer som har distribution. Och rapporteringen i medierna handlar till 85 % om dessa. Och det är ännu värre ställt med rapporteringen från Cannes, Berlin och Venedig kan jag berätta.

Och filmerna? Jag såg först Lars and the Real Girl. Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker, den är sentimental - jämförelserna med Capra är inte förvånande - och kanske drar den sina idéer för många varv - men jag gillade ändå skildringen av Ryan Goslings ensamme man som bor i broderns garage. När brorsans fru blir gravid kastas Lars in i en märklig psykos, en mänsklig beröringsskräck och människofobi som har med de egna föräldrars död att göra. För att hitta en partner – och förstår man snabbt, som en form av självmedicinering – beställer han en sexdocka på nätet och presenterar henne för omgivningen som om hon vore en levande person. Och, naturligtvis, spelar hela den lilla Minnesotahålan med.

Sent igår kväll såg jag den spanska skräckfilmen Barnhemmet. Jag ville verkligen se den, men efter den föregående filmen (som jag kommer till nedan) visste jag att det skulle bli svårt att toppa. Juan Antonio Bayona har verkligen lyckats med sin debut; han spelar ut alla trick som någonsin funnits i skräckfilmsgarderoben – och jag menar alla.
Jag var duktigt arg över att jag hade läst Anthony Lanes New Yorker-recension innan. Lane - som efter sin tröttsamma sågning av I’m Not There och ett par andra meningslösa dumheter fallit i aktning hos mig – avslöjar intrig och händelser på ett helt oförlåtligt vis, något man inte fattar fullt ut förrän filmen rullar. (Ingen länk till recensionen: läs bara om ni inte tänker se filmen).
Det fanns gott om jobbiga överraskningar kvar dock, och jag skrek rakt ut vid ett flertal tillfällen (jag är fortfarande osäker på om det bara var jag och min kollega Karoline Eriksson i stolen bredvid, eller hela salongen, som skrek). Utan att ge för mycket av intrigen försvinner en liten pojke i ett hus på spanska landsbygden som för många år sedan var ett gammalt barnhem. Modern vägrar att ge uppsökandet och kallar bland annat in ett medium spelat av den oefterhärmliga Geraldine Chaplin (scenen när vi först får se Chaplin är en så tydlig hommage till hennes pappa att man blir rörd). Chaplin ger också en koppling till den spanska filmhistorien, som har en handfull riktigt jävla bra filmer om barn och spöken – inte sällan kopplade till landets svåra 1900-talshistoria. Geraldine spelar i Cria Cuervos; Ana Torrent som spelar hennes dotter i samma film gör huvudrollen i klassikern Spirit of the Beehive.

Filmen är full av små fraser ut skräckfilmshistorien, och till och med den som är närmast analfabet på området (skräckfilm är inte min starkaste sida) känner igen kamerans förhållande till barnhemshuset från Psycho. Jag skall som sagt inte avslöja för mycket om filmen, men möjligen kan vissa finna den lite för (spanskt) sentimentaltung i sin moder-son-skildring full av stråkar och ”män-förstår-inte”-intrig. Men här håller jag med Lane; efter ett år fullt av män män män (och Cate Blanchett) är det en fröjd att se en näsan Almodovarsk rollbesättning med idel bra kvinnor.

Festivalens stora JA! – och svensk films stora JA! på jag vet inte hur länge - såg jag på gårdagens visning av Låt den rätte komma in. Jag hade gåshud när eftertexterna började rulla. Inte av skräck; kombinationen av filmens mobbningshistoria, de deprimerande miljöerna och skildringen av ensamheten och utanförskapet för en ung pojke - allt var väldigt, väldigt bra gjort helt enkelt. Med det sagt motar filmen – liksom boken – de möjliga logiska förklaringarna och symboliska tolkningarna i porten men låter dem ändå vagt finnas där (vampyren finns inte, det är Oskars fantasi som frammanat henne av hämndbegär och ensamhet osv). Precis som boken är det svensk hyperdiskbänksrealism rätt ur 1980-talets miljonprograms-Blackeberg. Det gör att vampyren Eli och skräckinslagen blir precis lika verkliga som tunnelbaneskyltarna, Per Gessle-musiken och folkölsburkarna. I en scen, när Eli kliver in hos Oskar objuden för att visa vad som då händer med en vampyr, är det som ett kallt konstaterande, som en avmystifiering av vampyrismen. En del humor äter sig också in i skildringen, mycket tack vare gympaläraren och alkisgänget på centrumets kinakrog. De är utmärkt rollbesatta, precis som tolvårige Oskar - Kåre Hedebrant är ett fynd, som gjord för rollen som mobbad pojke i kläder från tidigt 80-tal.

Fotot och klippningen är verkligen väldigt bra, men utan att bli för arty. Jag har från säkert håll fått höra att Sandrews är oroliga för hur Låt den rätte komma in skall fungera på bio; att filmen skulle vara för ”konstnärlig”. Eh…okej, jag är rädd för att bolaget underskattar publiken grovt. En del viktiga scener, som när Oskar för första gången slår tillbaka mot sin mobbande plågoande, har fått precis rätt filmisk behandling för att höja upp deras betydelse, men utan några överdrifter. Oskar och hans plågoande står ute på isen, och i slagögonblicket försvinner bakgrunden till förmån för ett vitt filter och en enkel ton ljuder. Det är en bra filmisk motsvarighet till Lindqvist torra konstaterande språk, som lyckas urskilja vikten i sådana här stycken i boken med en knapphändig exakthet.

En del snygga detaljer i närbild och genomtänkta färgpunkter i det ständigt snötäckta
landskapet; en ljusblå volvo, en röd helly hansen, bloddroppar. Bäst är dock bilderna på Blackan (Blackeberg, förort till Stockholm); en nylig referens skulle kunna vara Manchester i Control, men etableringsbilden på centrum är mer som ett fotografi av Lars Tunbjörk.

Det är lätt, alltför lätt, att sprida klyschor omkring sig som filmkritiker och man bör tänka efter ett flertal gånger innan men plitar ner ord som kan användas i fel sammanhang. Men de här två meningarna är välmotiverade, just för att de är sanna:

Låt den rätte komma in är, precis som sin förlaga, en omedelbar svensk klassiker – filmen är direkt igenkännbar och placerar sig en tradition, men den gör samtidigt något helt nytt.
Dessutom är det den bästa svenska skräckfilmen sedan Körkarlen.
Nuff said.

fredag 25 januari 2008

Veckans recension - Juno


Hej och hå. Antalet inlägg om att Juno är en antiabortfilm växer stadigt under recensionensvd.se. Men att göra en film om en kvinna/flicka som gör ett aktivt val - ett val som dessutom skildras i filmen, där abort aldrig fördöms - kan väl inte rubriceras som en antiabortfilm för att just den kvinnan inte gör abort? När jag såg Juno i höstas tyckte jag att det var besvärande - och tycker det fortfarande - att filmen kommer samtidigt som andra framgångsrika komedier (På smällen) som talar till en tonårspublik, där abort inte verkar vara ett alternativ även när situationen är bedrövlig. Och jag blev illa berörd av hur abortkliniken framställs i Juno. Det är anledningen till att mitt "Se också"-tips i dagens tidning var Alexander Paynes Citizen Ruth.
Men i sig tycker jag inte att Juno är besvärande eftersom filmen tvärtom många påståenden visar en stark och självständig ung kvinna. Det är något synnerligen ovanligt i amerikanska (tonårs)komedier för tillfället.

Hur som - nu är det dags för den göteborska snålblåsten och förhoppningsfilm bra filmer och en bra invigningsfest.

onsdag 23 januari 2008

Gudmundson om film på SvDs ledarsida

Per Gudmundson har den senaste veckan skrivit om film i SvD vid två tillfällen. En ledare om Anton Corbijns Control (och lite om Shane Meadows This is England). Eftersom mina åsikter om/politiska tolkningar av This is England knappast lär falla Gudmundson på läppen tänkte jag svara, men Andres Lokko hann före med en alldeles utmärkt replik.

Idag har Gudmundson en ledare i SvD - sprungen ur hans inlägg på ledarbloggen - om den svenska filmpolitiken. Den är lite grumligt i slutsatserna men ger i alla fall ett hastigt perspektiv på en tid då vi inte hade ett svenskt filmstöd och det (ändå) gjordes bra filmer. Det är lätt att hålla med Gudmundson i mycket, men svårt att se vad det är han egentligen efterlyser i sin slutkläm om en debatt om kvalitet, för att säkra att filmstödet går till sådant som vi i framtiden kan kalla kulturarv. Påståendet innefattar som vanligt allt och inget.

Kvalitetsdebatten har - som Gudmundson påpekar - förts ända sedan stödet infördes, även om det varit mer eller mindre intensivt. Med nya SFI tycks fokus ligga på produktionsvillkor istället för innehållsmässig kvalitet.

Båda debatterna har fog, men jag tycker att vi skall pröva hårdare kreativa ramar på SFI. Konsulenterna misslyckas ständigt med att vaska fram det som är riktigt bra, eller så saknar de resurser för att stödja det som är halvbra så att det blir jättebra. (Vilket är en sak som de förändrade produktionsvillkoren - färre filmer och mer pengar till dessa - skall ändra på). Men jag har ytterligare ett förslag som jag nosat på i andra debatter och inlägg: Satsa på att göra filmer inom kreativa ramar. Hitta på etiketter - "nu skall vi göra tio filmer på två år inom ramarna för New Swedish Cinema/Swedish Talkies (etcetera) och kriterierna är följande". Alla filmer kan inte göras så - vi behöver våra kostymdramer, snutfilmer och Guillou-filmatiseringar för finansieringen - men varför inte pröva detta också? Det skulle ge de rådvilla konsulenterna vissa ramar om filmerna de söker och regissörerna skulle få intressanta kreativa ramar att arbeta med. Låt oss kalla det för en möjlig tredje väg i svensk film.

En liten ytterligare kommentar till Gudmundson: Läser man Per ofta ligger det nära till hands att tro att debatten skall handla om vilka som är lämpade att få göra kvalitetsfilm: de som likt Roy Andersson och Johan Kling skrapar ihop pengar med att reklamfilma åt McDonalds - sliter på en fri marknad - framför kulturarbetarna (oj vad det har blivit ett skällsord sedan borgarna kom till makten) som ligger på soffan och klagar mellan sina stöd från SFI. Andersson och Kling är förstås inte ensamma om att reklamfilma sig fram; Mani "Ciao Bella" Maserrat-Agah är inte bara reklamfilmare - han har också jobbat sig upp i den kommersiella världen utan mer på fötterna än ett ynka år på Kulturama. I en intervju jag gjorde med Maserrat-Agah pratade han mycket om nyttan av att jobba i alla funktioner på en inspelningsplats, om det så är såpor eller reklamfilmer: man lär sig "ekonomin" i filmen. Det vill säga, "vad behöver jag egentligen för den här scenen och vad behöver jag inte i relation till vilken tid det tar att göra och vad kostnaden är". Det syns redan i debutfilmen, och det är kunskap som annars tar år av långfilmande att skaffa sig.

Sveriges-bäste-regissör-som-ännu-inte-har-gjort-en-långfilm, Mikael Marcimain, är ett annat exempel på en person som försörjer sig mycket på reklamfilm. Och ute på de internationella festivalerna träffar man idel unga reklamfilmare som blivit långfilmsregissörer. Men både jag och många av de regissörer jag träffar tycker ofta det är mycket mer deprimerande om de - som mina tjeckiska vänner -kommer från en miljö där ingen annan än reklamfilmare har råd att göra film om de är unga och obakade. Den situationen vill vi inte hamna i här i Sverige; just därför måste vi hela tiden föra en vettig och viktig debatt om vi skall ha en helstatlig filmpolitik - eller vad vi vill att SFI skall göra och hur detta skall fungera.
En sak är säker - det finns inga patentlösningar och vi behöver en ständig debatt som anpassar sig till hur tiderna och filmlandskapet för tillfället ser ut.

Heath Ledger RIP


Ja, tyvärr.

fredag 18 januari 2008

Kino

Ikväll pratar jag med Roger Wilson och Clara Törnvall i nya filmprogrammet Kino (18.15 P1) om vilken status dagens filmstjärnor har. Som vanligt i radiosammanhang tar det ungefär lika lång tid för mig att bli varm i kläderna som jag har på mig att prata. Men jag hoppas att det låter bra och någorlunda insiktsfullt.

Den röda ballongen


De restaurerade kopiorna till Albert Lamorisses 50-talsfilmer Le ballon rogue och Crin-Blanc visades i Thessaloniki och turnerar nu på världens cinematek och arthousebiografer. I april släpps de föga förvånande på Criterion. Hou Hsiao-hsiens hyllning till Den röda ballongen - tillika regissörens första franska film - Le Voyage du ballon rouge visas för övrigt i Göteborg, och på Cinemateket Stockholm i februari. En underbar regissör (Puppetmaster, Millennium Mambo, Café Lumière) så jag är säker på att det är en utmärkt film.

torsdag 17 januari 2008

To be young gifted and Romanian - Understreckare om rumänsk film


Jag skriver och skriver på ett inlägg som hotar att bli lika långt som min understreckare om rumänsk film som publicerades i SvD i lördags. Det finns så mycket intressant att skriva och fråga sig som inte fick plats. Särskilt om den rumänska dokumentärfilmen, som de senaste åren blivit minst lika bra som spelfilmen. Mer kommer således inom en mycket snar framtid.

UPPDATERING: Alexandru Salomons dokumentärfilm Cold Waves - ses poster ovan - har jag valt ut till Göteborgs filmfestival. Ur min programtext:

Efter 40 år i diktaturens tjänst var den rumänska dokumentärfilmen 1989 moraliskt och artistiskt bankrutt. Alexandru Solomons The Great Communist Bank Robbery från 2004 var en av filmerna som ändrade på detta. I Cold Waves fortsätter regissören ärligt, noggrant och med genomarbetat formspråk att gräva i landets traumatiska historia, den här gången i relationen mellan Münchenbaserade Radio Free Europe och Ceausescus Rumänien. Diktatorn hatade stationen, vilket ledde till mord och ett sprängdåd signerat Schakalen. Solomon använder de spännande händelserna för att berätta om livet i diktaturen och i exil - och konfronterar gamla Securitatemän med deras gärningar.

Veckans recension - Fjärilen i glaskupan


Ett sant nöje att skriva om (och dela ut högsta betyg till) Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan. Biofilmsåret börjar verkligen bra.

onsdag 16 januari 2008

We Own the Night

We Own the Night. Postern är vacker, filmens inledande montage med svartvita fotografier är toksnyggt, Joaquin Phoenix är suverän, och den första halvan är jättebra - inklusive en biljakt i ett gråregnigt New York som är en blivande klassiker. Sen är det som om James Gray tvingats klippa ner en 180-minutersfilm till 120 minuter - det går väldigt fort på ett så ologiskt vis att man som åskådare kastas ur filmen och ger upp.

Agnès Varda


Apropå feminism och nyutgivna dvder: Missa inte att Criterion om ett par veckor ger ut en Agnès Varda-box med fyra filmer. La Pointe Courte, Cléo 5 a 7, Le Bonheur, Vagabond. Och massor av extramaterial.

fredag 11 januari 2008

This is filmkritik


Idag diskuterar jag framtidens filmkritik i en SvD-kommentar. En redigeringskommentar eftersom jag vill ryggdunka dem som förtjänar det: Efter meningen "I min första SvD-kommentar till ”kvalitetsfilmen” (31/7) diskuterade jag behovet av en filmtidning eller ett filmprogram med en bredare och djupare bevakning av film än den repertoarrecenserande." Står det i min ursprungstext: "Och man får konstatera att filmmagasinet FlM och det kommande radioprogrammet Kino i P1 utgår ifrån rätt tänk och bevakar rörlig bild i alla dess former." Jag antar att redigeringen tog bort det av utrymmesskäl.

Postern ovan är en av de få fina bilder man hittar om man bildgooglar på "filmkritiker". Men Last Life in the Universe gav i alla fall anledning att ge några tips, och att berätta en anekdot: Förutom att Last Life är en utmärkt fantatiskt snygg (Christopher Doyle, så klart) film om en självmordsbenägen, kompulsiv, bibliotekarie - där Takashi Miike dyker upp som yakuza - så kommer Pen-Ek Ratanaruang till Göteborg med sin nya film Ploy (jag hoppas det är samtidigt som jag är nere), så är den thailändske regissören en riktigt trevlig prick. När Ratanaruangs film Invisible Waves visades i Berlin för ett par år sedan intervjuade jag honom. På kvällen sprang jag in i Ratanaruang med vänner och familj på den lilla thaisylta där jag alltid äter under Berlinalen - alltså, riktig sylta full med alkade tyskar men skitbra thaimat som ligger på en ful bakgata en vindpust från Potsdamer Platz. De vinkade över mig och så åt jag middag med sällskapet och konverserade trevligt om svensk film. Det är sådant man lever för när man är i festivalernas opersonliga junkethelve.

Invisible Waves är en riktigt bra film - med en story full av filmreferenser - som påminner om en modern, thailändsk Dead Man. För att vara Doyle är färgerna ovanligt matta, närmast urtvättade. gick tyvärr aldrig upp på bio i Sverige - premiärdatumet sköts upp tills den försvann i Triangelfilmdebaclet. (Filmen skulle gått upp i oktober och jag har inte hört att någon skulle ha tagit över den. Undrar också hur det ligger till med El Orfanto. Är det någon som vet om den har fått en distributör?)

I dvdspalten i dagens pappers-SvD (inte på nätet) tipsar jag om Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950 (utgiven av Studio S Entertainment) i min dvdspalt i dagens pappers-SvD (inte på nätet). Jag och en närstående bråkade över frukosten om huruvida Flicka... kan ses som en film noir. Jag tycker det, hon som är mer textboksfilmvetare har gått en fin noirkurs och menar att det saknas klaustrofobiska element i filmen. Det är möjligt att detta diskvalificerar rullen, men övriga ingredienser tyder på att Ekman noga granskat dåtidens amerikanska filmflora: flashbackstrukturen, mystiska kvinnor och femmes fatales, skörleverna, deckargåtan (i lös mening), kopplingarna till storpolitiken och en för den tiden vågad sexuell ambivalens. En riktigt bra film är det hur som helst.

onsdag 9 januari 2008

Revisionisterna


Sandrews startar en arkivrensning som de kallar Svenska filmpärlor, vilket gör att flera titlar som spelades in i Sandrewateljéerna mellan 1933 och 1970 nu ser dagens ljus på dvd för första gången. Bland titlarna märks Mai Zetterlings Flickorna från 1968. När jag såg detta tänkte jag på att dagens dvdutgivning - som de senaste åren har sett både små bolag som ger ut obskyra filmer ur Östeuropeiska arkiv liksom stora bolag som återinvesterar pengar i arkivutgåvor - på långt sikt faktiskt skriver om filmhistorien.

Flickorna till exempel, gick tre veckor på bio i Stockholm och de flesta kritiker var inte nådiga. (Expressens Bo Strömstedt skrev bland annat "Vilka förstockade menstruationer!"). Nu får den en andra , välbehövlig, chans i en tid då idéerna i filmen kanske får en större och mognare publik. Om jag begränsar mig till en handfull titlar ur ett feministiskt perspektiv så lär, förutom Flickorna, Barbara Lodens Wanda från 1971 få ett liv på filmkurserna efter att den också har gjorts tillänglig på dvd. Läs New York Times recensioner av Wanda och The Girls här - Wanda utsågs sedan till årets dvd i tidningen.

(Att Flickorna gavs ut i USA redan för ett år sedan är en annan femma. Apropå svenska filmer i USA: Criterion hinner ge ut Fröken Julie flera veckor innan Sandrews, dessutom med essäer och extramaterial, någon som svenska bolag är så pinsamt usla på.)

Jag hoppas också att de senaste årens grävarbeten och restaureringar av filmer ur de Östeuropeiska arkiven så småningom skall resultera i lite välbehövlig filmhistorierevisionism. För diktaturer och annat elände är ju anledningar till att filmer inte når en större publik eller historieböckerna. Man har tidigare fått förlita sig på duktiga cinematek- och festivalprogrammerare, möjligen en eller annan forskare eller journalist med historiehuvudet på skaft. Nu går stafettpinnen till allt fler dvdbolag som gör ett hästjobb med hjälp av just sådana personer. Brittiska Second run är utmärkta på att göra filmer tillgängliga på det här viset, de gav till exempel ut Frantisek Vláčils Marketa Lazarová från 1967 i november, en film som utan tvekan hör hemma i en filmhistorisk kanon.

I det här sammanhanget är det också intressant att se dvdsajten Dvdbeaver.coms årsbästalista. Här återfinns 2007 flera utgåvor av japanska filmer som (förutom Eclipse Ozu-box) tidigare har varit mindre kända, och framförallt svåråtkomliga här i väst. Det är i och för sig mindre förvånande med tanke på landets status som filmnation, men det är nog ändå ännu ett tecken i tiden.

Warner väljer Blu-ray

Nyheten är några dagar gammal, och jag kan i all pappaledighet ha missat att det redan rapporterats om saken i svenska medier, men Warner börjar ge ut alla sina titlar enbart i Blu-ray-format senare i år. Det innebär kanske inte att "kriget" är över än, men det är nog fördel Blu-ray.

UPPDATERING: Tänkte väl att bloggen [en dröjande blick] skulle vara på bollen. Läs mer om saken här.

Director's cut

På en filmfestival härområret råkade jag ut för en Wim Wenders-retrospektiv, där nästan alla filmer visades i director's cut-versioner som sträckte sig över 300 minuter. Hur mycket jag än tycker om fler av hans filmer så led jag med de stackars festivalprogrammerarna som, det framgick rätt tydligt av schemat, hade haft ett jävla sjå. Och eftersom Wim dessutom var på plats (till råga på allt med en fotoutställning ur hans spännande liv - än liftandes i Akira Kurosawas bil på väg till Francis Ford Coppolas vingård, än sippandes örtthé med Bono) kunde de knappast neka honom denna ynnest.

Director's cut i all ära - de kan vara ett sätt att, till sist, få upprättelse för en film som studion har slaktat eller som av olika skäl inte blev som regissören ville. Men det är nu sällan filmerna som historien glömt bort som får uppmärksamhet på grund av en director's cut många år senare, utan filmer som får kultstatus och klipps om i alla oändlighet (läs: Ridiculous Scotts Blade Runner). Och nu görs det ju director's cut-versioner omedelbums, som den fyra minuter längre Zodiac. Snudd på falsk marknadsföring om ni frågar mig.

Men ibland innebär det lite upprättelse i alla fall: som med Charles Burnetts My Brother' s Wedding, där båda versionerna av filmen har slunkit med dvdutgåvan av Killer of Sheep. Även om My Brother's Wedding knappast får särskilt mycket uppmärksamhet i det här fallet så är det ju skönt att Burnett får ge ut en version av filmen som han ville ha den från början. Filmen togs ifrån honom och klipptes sönder för att skyndas ut till någon festival, för att sedan sågas totalt och falla i glömska.

I vilket fall så är det i all director's cut-yra skönt att läsa Bernardo Bertoluccis svar till Criterion på frågan om vilken version av hans film Den siste kejsaren som skulle vara "director approved" på deras fyrdisk-utgåva av filmen (fyra diskar.... vem orkar sitta igenom tre olika dokumentärer om Den siste kejsaren?):

"I would be very pleased to present the theatrical version for The Last Emperor, but I'm perplexed on presenting the director's cut, because I wouldn't know what else to say about a version that in my opinion is not much different from the other one, just a little bit more boring (as very often the director's cut can be). That's my sincere feeling."

(Läs hela inlägget på Criterions blogg On Five där de också menar att många director's cut versioner på senare år är längre versioner som klippts för att delas upp och sändas som tv-serier).

För den som inte har lust att sitta igenom ens 170 minuter Bertoluccikejsare släpper Criterion under våren en rad andra intressanta titlar. Just nu ser jag mest fram emot Lindsay Andersons This Sporting Life från 1963 och Alberto Lattuadas Maffioso från 1961.Och Ang Lees Ice Storm är ju trevlig förstås (särskilt som den släpps ungefär samtidigt som manusförfattaren James Schamus kommer till Stockholm i mars).

Omslaget till Ice Storm är dessutom alldeles fantastiskt snyggt.

lördag 5 januari 2008

Ratatouille


Först nu - flera dagar in på det nya året - lyckas jag se Ratatouille och konstatera att det är en av 2007 år bästa filmer. Utsökta animationer (såklart), men också en underbar liten historia byggd på det genialiskt enkla motsatsförhållandet råttor och gourmetmat. Ett upplägg som gjort för fantastiska skämt, helt enkelt. Filmen är tveklöst Brad Birds mästerverk. Förresten: ni som inte har sett hans film Järnjätten från 1999 bör genast leta upp den; Warner Bros. visste inte vad de skulle göra av filmen vilket är deras förlust, och Bird gick vidare till storheter på Pixar.

Naturligtvis smälter ett kritikerhjärta för en karaktär som matkritikern Anton Ego, en negativ typ - som lyckligast när han får skriva en rejäl sågning. Madeleinekakascenen, när en maträtt träffar precis rätt och för honom till barndomen, är simply underbar. Även om man som kritiker alltid vill gå in i en salong med öppet sinne är det dessa ögonblick som är de vackraste - när man precis som Anton Ego tappar pennan och gapande virvlar in i duken.

Zapomenuté transporty


En av mina bästa vänner, Lukáš Přibyl, avslutade i höstas en mer än tio år lång dokumentärfilmsinspelning om okända arbets- och förintelseläger under andra världskriget. När jag lärde känna Lukáš var han i startgroparna för vad som först skulle bli en bok, sedan en normallång dokumentärfilm för tv. Nu är filmen, eller filmerna - fyra delar gånger 90 minuter - färdig. Den första delen av Zapomenuté transporty (Glömda transporter) hade premiär i Prag i slutet av november och fick strålande kritik i medierna (även här och här). Artiklarna är på tjeckiska, men det står bland mycket annat att det är en av de bästa dokumentärfilmer om Förintelsen som har gjorts - och konkurrensen är rätt hård om man säger så.

Zapomenuté transporty handlar om mindre kända läger på platser som Salaspils, Kaiserwald, Jagala, Ereda och Sawin i Baltikum, Vitryssland och östra Polen. Extremt få överlevare har tidigare berättat om livet i dessa läger, och om vissa av dem har vi sedan tidigare inga som helst vittensmål. Delvis för att personerna tillbringade sina liv långt bakom jänridån, men också för att det helt enkelt var försvinnande få som överlevde. Lukáš farfar var en av dessa; han lyckades fly från ett av nazisternas tidiga experimentläger, där de prövade vilken metod av mördande som var mest effektiv. Sakta, sakta hittade Lukáš andra överlevare, for runt och övertalade dem att prata. Sedan tog han fram kameran, varpå många vägrade prata igen och han fick börja om processen på nytt.

Så länge jag har känt honom har Lukáš kommit hem från gudsförgätna platser med lika spännande som fruktansvärda berättelser; han har investerat alla sina egna pengar, jagat och bråkat med finansiärer - och vägrat kompromissa en tum när han insåg att materialet skulle växa honom över huvudet, eller i alla fall över 52-minutersformatet. (En bakomfilm om alla turer skulle vara minst lika intressant, bara genom att vara i periferin har jag fått träffa mängder av fascinerande folk med livsöden som får det mesta att blekna). Dokumentären är saklig och gripande: allt är filmat på de olika platserna, överlevarna berättar - berättelser som ofta är illustrerade av Lukáš mödosamt framgrävda arkvibilder.

Nu gör Zapomenuté transporty festivalrundan och visas snart på tjeckisk tv, och jag hoppas någon vaken person på Svt köper in den.

I'm Not There - soundtracket


Väldigt skönt att någon skrev det här så jag slapp göra det. (Dessutom, väldigt skönt att denne någon är alltid lika läsvärde Staffan B.) Jag tycker inte om Bob Dylan-covers. De är ofta helt vedervärdiga eftersom det finns en magi mellan Dylans röst och hans känsla för och sätt att sjunga mot rytmen i låtarna som är oefterhärmlig. (I synnerhet är den svår att fånga för vita indimusiker som sjunger på ett helt annat sätt, och säkerligen är detta ännu ett tecken på att Dylan har lärt sig allt viktigt om sång från svarta blues och soul-sångare).

Fast det går faktiskt att göra Dylancovers men skall man ge sig på gubbens låtar är nyckelordet respektlöshet. Jag ordnade för vad som känns som en herrans massa år sedan (tre-fyra tror jag) en hyllningskväll till Bob på Kägelbanan med en massa svenska indieartister och en gammal punkare. Kajsa Grytt gjorde Ballad of a Thin Man, First Floor Power spelade Most Likely You Go Your Way, Laakso-Markus spelade något, men jag minns inte vad (kanske Simple Twist of Fate?), Goran Kajfes trumpetade, och det var flera som jag inte kommer på nu. (Jo, jag old-school-googlade, det vill säga letade fram en flyer i min garderob - se listan längst ner). De flesta valde att tolka Dylan på ett helt nytt sätt - som förmodligen inte tilltalade alla Dylanseniorerna i publiken - och det var jävligt spännande.


Bäst av alla var husbandet The Chrysler som gjorde om storm und drang-låten Changing of the Guards (som öppnar skivan Street Legal) till en magnifik ballad sjungen som en duett av de båda sångarna. Låten finns inte på nätet, men den ligger på bandets EP First Blood.

Men ja, I'm Not There-soundracket är tämligen meningslöst (så när som på Bobs egen I'm Not There). Tur att inte filmen är det.

- - - - - - -

* Kajsa Grytt
* Mattias Hellberg
* Goran Kajfes
* Granada
* Love Olzon
* Karl-Jonas Winqvist och Jenny Wilson (First Floor Power)
* Twiggy Pop (Doktor Kosmos)
* Markus Krunegård (Laakso)
* Anna Maria Wenäläinen (Moder Jords Massiva, The Killers)
* Jonas Matthiason (Stackars Laika, Naked Ape)
* Svante Karlsson
* Eyolf Østrem
* The Chrysler

fredag 4 januari 2008

Konsten att marknadsföra film


I en artikel i decembernumret av Film Comment sågar Amy Taubin Mumblecorerörelsen. Det intressanta ligger inte i Taubins genomgång av de olika regissörerna, även om det är bra läsning: hon kritiserar på ett mycket underhållande vis och med rätta Joe Swanberg (som var i Stockholm med Hannah Takes the Stairs) och hyllar rättvist Aaron Katz för Dance Party USA och Quiet City. (Daddy-mumblecore, Andrew Bujalski, har hon redan öst beröm över i andra sammanhang.)

Men det är Taubins diskussion om vad mumblecore är - "rörelsens" avgränsningar och hur den uppstod - som berör viktiga frågor om hur man skall marknadsföra (lågbudget)film idag.

Taubin tycks allmänt arg på att ett gäng filmer som inte hänger ihop så mycket mer än på grund av det dåliga ljudet - det menar hon är en plåga i alla lågbudgetrullar. Hon kritiserar att det överhuvudtaget finns en term som mumblecore, vilket hon ser som en marknadsföringsploj av (framförallt) Austins South By Southwest-festival där termen först användes.

Sant, men där missar hon också lite av poängen, som öppnar för den intressanta frågeställning hon i sin ilska bara gluttar på. För mumblecorefilmerna är bara en liten skärva av de allt fler filmer som görs med minimal budget i kompisgäng. (Läs min essä till Stockholms filmfestival i ämnet här.) Taubin menar att det alltså inte gör mublecore till något särskilt, medans jag i detta ser just mumblecoretermens styrka. För vad man än tycker om filmerna så måste man ju som filmälskare bli glad när ett samlingsnamn uppfunnet av en ljudkille på en krog gör att fler människor - särskilt sådana som annars aldrig skulle sätta sin fot på en lågbudgetfilm - går och ser dessa. Taubin refererar till ett samtal med biografen IFC i New York, som visade mumblecorefilmerna i en serie de kallade för The New Talkies: Generation DIY. De menar att fler såg filmerna tack vare namnet och den hajp som skapades (en stort uppslagen artikel i New York Times, bevakning i Rolling Stone och så vidare). Detta tycks inte skänka Taubin någon glädje.

Taubin kopplar filmerna bakåt till tidigare indiefilmer (som inte hade något flashigt samlingsnamn), både 1980-talets indierullar, men främst filmer som Richard Linklaters Slacker , men missar i detta skillnaden mellan då och nu. Idag, och i framtiden, med de allt fler filmer som görs med en liten budget kommer behovet av dessa förenande samlingsnamn behövas för att locka publik. Filmfestivaler som SXSW skall kurera filmer och regissörer på det här viset, sedan kan Taubin kalla det för ploj om hon vill. I bästa fall erbjuder kurerandet intelligenta sammanhang och fertila kopplingar, i sämsta fall är det bara tomma ord (vilket väl är vad Taubin säger om mumblecore). Kritikerns jobb är att peka ut vilket och inte låta sig förföras alltför mycket.

Jag skulle nog påstå att skillnaden mellan historiska samlingstermer - som Nya Vågen - och en term som mumblecore ligger just i marknadsföringsbehovet. Delvis föddes behovet när filmfestivalfältet förändrades; förr skickade olika länder filmer till en festival som Cannes - som ett simlag till en olympiad - men detta ändrades när festivalernas status ökade, och dessa de facto blev kuratorer och valde ut filmer. (De flesta festivaler med självaktning har ju ett årligt tema - främlingsskap, migration, våld eller vad det nu kan vara). Och ett sätt att få in en eller flera filmer var naturligtvis att hajpa dem. En person som de senaste decennierna varit suverän på att utnyttja detta är Lars von Trier - Dogme 95 är det bästa marknadsföringstricket ett litet lands filmindustri hade kunnat hoppas på.

Visst kommer det alltid att göras skräp även inom ramarna för ett coolt brand name. Och man måste som kritiker se igenom sådan hajp. Men det kan också vara fruktbart och jag önskar att tänket var något som fanns i Sverige. (Var inne på liknande spår här). En kombination av New Danish Screen och New Swedish Talkies (så skulle Charlotta Denward kanske få sin svenska Agnès Jaoui). För en rörelse, med avgäransande regler som DOGMA, är ju något kreativt - själva gränsen, ramen, är en miljö innanför vilken det är utmanande och kreativt att vistas.

Med ett ball namn och ett par filmer som i alla fall marknadförs som sammanhängande skulle Cannes vara bra mycket mer intresserade av andra svenskar än kortfilmare och Roy Andersson, det är jag säker på.

- - - -

PS
Taubins bästa kritik av mumblecore är diskussionen om varför en film som So Yong Kims In Between Days från 2006 (har inget med The Cure att göra - det är en underbar liten film som visades i Berlin för ett par år sedan, tror Stockholms filmfest tackade nej till den men det finns en importdvd) inte räknas som mumblecore och räknar upp likheterna: "DIY production, a protagonist whose problems with language and communication frustrate her desire for a romantic relationship" och drar slutsatsen att eftersom regissören är en kvinnlig amerikansk regissör av koreanskt ursprung, och huvudpersonen är en koransk tjej, så är inte filmen "mumblecore". Det skulle filmen naturligtvis kunna vara om någon festivalprogrammerare hade haft lite större cojones. Här pekar Taubin på det som främst kopplar ihop mumblecorefilmerna - att de både till tema och upphovspersoner handlar om ett rätt homogent gäng av vita killar i 20-30-års åldern. Filmern rör sig också, nästan uteslutande, om ett slags kringdrivande i åldern efter skolan och innan seriösa jobb, en tidslucka som existerar mest för en urban medelklass, och som blivit allt större på senare år.

Herregud!

Så här mycket har jag inte skrattat offentligt på mycket mycket mycket längre. När jag kom till stycket om kindpussande drottningar trodde antagligen omgivningen här på kaféet att jag höll på att kvävas. Go Kjell Häglund! Go!

(Angående mitt eget bloggande - jag är pappaledig. Så det blir lite mindre av den varan under våren, men jag lovar att publicera några längre saker snart).