onsdag 22 juni 2011

Det ickepoetiska (film)språket

Ser Andrey Zvyagintsevs Återkomsten Förvisningen och läser dåtida recensioner. Märker hur irriterad jag blir över ett i kritik återkommande adjektiv om filmspråk som jag betraktar som oprecist nonsens. Jag har säkert gjort mig skyldigt till detsamma vid något tillfälle, men here goes:

Zvyagintsevs film är en av de ur foto- och redigeringssynvinkel säkraste som har gjorts sedan den kom 2007. Även så ur scenografisk synvinkel, val av miljöer och hur dessa nyttjas i relationen. Sedan kan man få tycka vad man vill om den - men ur hantverksskicklighetssynvinkel är den helt enkelt oantastlig, och filmspråkets like har vi inte sett i modern svensk film.

Att regissören på ett eller annat vis har valt att klippa fram sin 150 minuter långa film på just det här sättet i relation till sin historia betyder nästan alltid något; jag tror att hans fokus på landskapet i relation till huset betyder något; jag menar att när han går från broderns döda kropp, överlämnandet av pengarna inomhus, till helbilden över grusvägen där ambulansen möter bilden, så är det en del av - för att göra en jämförelse med litteratur - meningsbyggnad, satser, punktering, komman, mer eller mindre adjektiv och adverbialtyngd stil som han vill berätta något med.

Det vill säga a) Zvyagintsev har, liksom Terrence Malick, skapat en stil som han är bekväm med och b) det är en stil som berättar något: en stil som förstärker intryck, där en åkning över en älv som inte runnit (i första akten på ryskt manér: pojke: "varför rinner inte älven?" pappa: "bara Gud vet") efter ett dödsfall börjar rinna samspelar med filmens teman (Gud, tro, hopp - vems hopp - naturen, relationen mellan mannen och kvinnan och dess torka). Men c) det är, som alltid när man varit skicklig nog att skapa en personlig stil, också något som stundtals "bara" är bländande vackert.

Vad det däremot inte är - i alla fall inte i första hand - är POETISKT. Visst; bildspråket kan göra ett poetiskt intryck - men att som kritiker inte anstränga sig för att tolka varför en regissör som Zvyagintsev (eller Malick) arbetar som han gör med bild, ljud (den där tonen, som intro till kör i kyrkrum som återkommer filmen igenom - vad har den för relation till troelementet i Förvisningen?) är om inte tjänstefel så i alla fall väldigt tråkigt

. Det kan också vara så att en snygg bild i en film kan vara där för att den är snygg, precis som en snygg formulering i en bok kan vara något en författare yvs med, har med utan övrig anledning än att han eller hon är så förbaskat stolt över att orden satt i just den följden. Men att kalla den raden för poesi - det vore kanske att spotta Ekelöf i ansiktet. Vilket inte betyder att den inte kan verka poetiskt på någon, nej.

Men man kan då också som kritiker våga sig på att skriva DEN TAGNINGEN ÄR SNYGG och inte - återigen saker jag säkert gjort mig skyldig till ett flertal gånger - överanalysera vad som kan finnas under ytan. Som jag nyligen läste att Lars Vilks i ett lätt förvirrat blogginlägg skrev om hur kritiker analyserat vattenytan i Karin Broos tavlor: den är ypperlig vacker men det behöver faktiskt inte betyda att kritikerna till varje pris ska tävla om att inmuta området under vattnet med sina överlastade tolkningar.

Det vill säga: ibland förtar (över)tolkningarna det faktum att en regissör eller konstnär är en fenomenal hantverkare, och att det i sig är något att jubla över, att det i sig kan göra det värt att se en tavla eller 150 minuter film. Vattnet är kanske hotfullt för att det är helt otroligt målat. Det behöver inte vara så - och det behöver inte vara så på varje tavla: liksom varje tagning hos Zvyagintsev inte behöver handla om relationen man-kvinna, tro, Gud, kärlek och människa. Utan bara är ett infall av att solen låg rätt på ett träd.

Ja, jag vet att jag ofta tjatar om relationen form och innehåll när det gäller film och annat, och ja, jag kommer att fortsätta med det. Men: kritiker kan ibland vara betjänta av att se hantverksskickligheten och valet av motiv å ena sidan  - och varför motiv återkommer och vad narrativet i detta kan betyda å andra sidan - jag tror att en skicklig kritiker också är den som vet att skilja åt, en som inte alltid stirrar sig blind - och vet att förena form och narrativ; eller som å andra sidan kan se en vacker bild placerad på rätt ställe, ett bra penseldrag på rätt plats, utan att överlasta och överläsa - men ser den mer mer symbolmättade bilden eller tagningen och placerar in den i kontext.
(För att återigen nämna Malick: som kritiker som ser jag ointressant poserande i Den nya världen, ett mästerverk i Den tunna röda linjen, och en riktigt bra film i Tree of life. Jag säger inte att jag har rätt när jag skriver det om filmerna - vad jag menar är att man i alla fall får försöka se förbi den ungefär lika snygga stilen filmerna är gjorda i, att de inte alla är bra och därmed lika värda eller nödvändiga, för mig, att övertolka de svajande grässtråna i helt enkelt.)

Jämför man med litteraturkritiken skulle det vara ungefär som såhär: alla filmer med sömlöst och så osynligt bildspråk som möjligt är prosa, och litteraturkritiken skulle kalla detta för prosa - allt utanför den ramen (allt utanför deckarsfären) vore poetiskt.

Från och med nu deklareras således detta: på svenska biografer går det upp en, kanske två filmer var tredje år som innehåller något som helst element som är poetiskt, men desto fler som kan upplevas poetiskt. Men den filmkritiker som -utanför att de går på Moderna och ser någon "filmkonst" de verkligen inte förstår - vill skriva att något är poetiskt måste också först visa att han eller hon behärskar att bryta ner denna poesi, kanalisera den till en faktiskt upplevelse och förklara den för läsaren utifrån hur språket rent filmiskt är konstruerat.

Annars kommer jag enbart att utgå ifrån att personen ifråga har sett en lång tagning på ett träd i en film gjord någon annanstans än på den amerikanska västkusten.

fredag 17 juni 2011

Kritiker och genre

När man som kritiker sågat en film dyker det som ett brev på posten upp kritik om att "man inte förstår genren". Det handlar uteslutande om film av det slag som hamnar under beteckningen genrefilm - skräck framförallt. De anonyma kommentarerna och mejlen handlar om att man är dum i huvudet för att man inte har sett en obskyr italiensk zombierulle från 1972, eller inte identifierat filmmusikkompositören som kusin till Dario Argento.

Djävulen är alltid i detaljerna när man recenserar sådan film, och fail ligger bara en missad cameo bort.

Nördar är känsligast, kanske för att de är ängsligast, och deras enorma berg av kunskap har gjort dem oförmögna att se objektivt på avsnitt etthundraelva av någon intergalaktisk teveserie. Förlåt, men jag vet från Dylanvärlden att det är sant - att höra Bob kraxa sig igenom Like a Rolling Stone i Globen och sedan sitta med tårögda män på krogen och höra dem förklara, med salighet i rösten, att det var den största stunden i deras liv... Ja: jag förstår det subjektiva berörande och vill aldrig beröva någon passionen. Men nej: det är omöjligt att som kritiker följa en röd fnurrig tråd mellan den Like a Rolling Stone och hundra andra versioner och genom någon slags relativism säga att det är bra. Det är det inte. Det kan vara vackert, men jag kan inte utanför en diskussionsgrupp där jag sjunger gospeln sätta mig och skriva ihop en till vanliga människor kommunicerande kritik om hur det är "bra".

Och precis där hamnar Fredrik Zillens krönika på Filmnyheterna.se som dels avhandlar filmkritiker och dels betyg (vilket jag inte orkar beröra igen). Zillen undrar varför det inom musiken finns kritiker för klassisk musik och jazz, men inom filmen inte finns kritiker för olika genrer. För det första är det en sanning med modifikation: naturligtvis sker det uppdelningar, naturligtvis förs det på redaktionerna diskussioner om vem som kan bäst och är mest lämpad att skriva om en film. Men: det betyder inte att detta alltid är önskvärt att det ALLTID ska vara så att x skriver om skräck och y om romkoms. Den som snöat in på skräckfilmen är kanske inte lämpad att skriva om skräckfilmen, jämt. För att denna person helt enkelt blivit förblindad av detaljerna och inte med något sånär osuddiga glasögon kan se förbi referenserna och blinkningarna.

Och det är enklare, tycker jag, att skriva om skräckfilm ena veckan och en grekisk arthousefilm i nästa vecka, än att hoppa mellan hip hop, klassiskt och jazz. Kanske för att det är lättare att någotsånär sätta sig in i filmernas bakgrund och göra research (naturligtvis förutsatt att man har en gedigen grund i sitt filmkunnande) än det är att göra dito mellan tre så olika musikstilar (eller vad man ska kalla det). För jag tycker inte att man bör ha sett varenda skräckfilm i världen, däremot att man har gjort ordentlig research på regissören, vissa besläktade filmer och är bekant med genrekonventioner. Och främst kan känna igen en välgjord film när man ser den - och utgår ifrån sin magkänsla.

Jag har gång på annan påpekat detta i diskussioner om filmkritikens framtid - att jag inte tycker att det är en roande tanke med alltför snäva kunskapskluster som ersätter den bredare filmbevakning som finns. Ändå kan jag föreställa mig att det blir så; bloggar knutna till tidningen där skräckfilmsexperten skriver om filmen från hela världen, just för att det inte kommer att vara det snäva nationella bioutbudet man recenserar, utan har en mer uppsökande funktion. Då blir genrekunskapen en av de ingångar man kan ha för att upptäcka film i olika kanaler. Jag hoppas att man hittar balansgångar, dock.

För jag tror i slutändan att det är viktigast att man har bra kunskap om filmen som medium, är en bra researcher (det vill säga älskar att se film, och läsa på om den) och vågar dra referenser utanför filmens och genrens eget fält.

Annars kommunicerar man inte med de filmkonsumenter Zillen menar att vi vänder oss till, utan bara med ett gäng andra nördar - obönhörligen fångar i en galax långt, långt borta.

tisdag 7 juni 2011

PressPausePlay

Ledsen för den månadslånga bloggtystnaden - lite mycket nu. Vill dock inte missa att ge ett dokumentärfilmstips. PressPausePlay av David Dworsky och Vicor Köhler visades häromveckan på SVT, men finns fortfarande att se på SVT Play. Filmen handlar om hur film, konst, litteratur och andra uttryckssätt förändras av tekniska förutsättningar.

Fokuseringen på dagens situation är stark, men röster som Bill Drummond pekar på teknikens förutsättningar för konsten i alla tider: Drummond ger exempel som hur elgitarren var en förutsättning för att Jimi Hendrix ens skulle kunna börja fantisera om de ljud han skapade; hur tekniken alltid föregår konstnärerna. Hur form ges av de tekniska begränsningar och möjligheter som finns.

Filmens eget stiliga formspråk paketerar dessutom argumenten snyggt. Jag har egentligen bara en enda invändning, och det är mot en sak som Moby Seth Godin säger. Han menar - korrekt - att det vi kallar för industrier, som musikindustrin, bara är en kort stund i musikens historia: att musik fanns innan decennierna av industri, och kommer att finnas kvar när denna är borta. Men så gör han en svepande generalisering och menar att det även gäller konsten och filmen. Och när det gäller filmen, så är ju detta helt enkelt inte sant - tvärtom är industrin en av de förutsättningar och begränsningar som filmen föddes med. Så filmen fanns i praktiken inte innan industrin (i alla fall inte på samma sätt som musiken). (Med detta inte sagt, att inte musiken har påverkats oändligt av radion, singlar, LP-skivor, CD-skivor, Spotify - men detta handlar inte inlägget om).

Men, vad vi ser idag - vilket gör att de revolutioner som PressPausePlay skildrar är ännu mer revolutionerande på filmens område - är möjligheten att som filmare helt lämna en industri. Jag tänkte lite extra på detta när jag läste ännu en recension av Jan Holmbergs essä Slutet på filmen O.s.v idag. Jag har ännu inte läst boken, men naturligtvis är det ju så att brottet som filmen står inför nu, är mitt uppe i, är större än på något annat område eftersom det är så genomgripande för hela filmens fysiska väsen - från inspelning, till distribution till visningsform.

PressPausePlay hjärtar DIY-kulturen, men är inte okritisk: här finns röster som menar att guldkornen försvinner i skiten, hur svårt det är att synas och ta sig fram. Att konstnärlig integritet kan vara svår att behålla om man jagar tillräckligt många tryck på gilla-knappen för att få finansiering, eller massans kärlek. Att de stora namnen i filmmediets historia inte hade haft en chans idag. Kanske och må så vara: det hör till de nya villkoren.

Men, det bästa med PressPausePlay är ändå att man själv blir väldigt sugen på att skapa efter att ha sett den - det är väl det högsta betyg en film av det här slaget kan få.



Läs även Julia Skott på Weird Science i samma ämne ur annan vinkel.